Marie Söderqvist. Just nu får
nya handels-ministern Maria Borelius löpa gatlopp för sina svarta barnflickor. Visst, hon har trasslat till det onödigt mycket för sig genom att säga att hon inte hade pengar. Eftersom Expressen har snokat rätt på hennes och hennes mans deklarationer och kunnat konstatera att de under 90-talet tjänade över 16 miljoner tillsammans, verkar "dålig ekonomi"-ursäkten lite svårsmält, trots att den förmodligen inte är helt fel.
Att som privatperson anställa en annan person är krångligt och extremt dyrt. Faktiskt så dyrt att inte ens en familj med 100 000 i månaden i inkomster före skatt självklart har råd att göra det.
Med sociala avgifter, semesterersättning och annat kostar det omkring 30 000 i månaden att ha någon anställd. Det är faktiskt absurt mycket pengar med tanke på att den summan ska betalas med beskattade kronor.
Fast det allra största problemet
är att hitta någon som vill jobba som barnflicka och deklarera för den inkomsten.
Barnflickor är oftast unga barnkära tjejer som befinner sig mittemellan jobb och studier, mellan jobb och den hägrande jorden-runt-resan.
De har inte kommit på vad de vill göra med resten av sina liv. Men de vill tjäna pengar och ha kul medan de funderar. De tjänar mer på att jobba svart medan de pluggar lite extra på komvux för att förbättra gymnasiebetygen än på att hitta ett riktigt vitt jobb där de tvingas betala skatt.
Barnflicka är heller inget man är hela livet. Barnflicka är något man jobbar som under ett eller ett par år då det viktigaste i tillvaron inte är att arbetsgivaren betalar in pensionsavsättning eller att försäkringskassan har ens korrekta inkomstgrundande uppgifter lagrade. Jag tror inte att Maria Borelius barnflickor har känt sig särskilt utnyttjade. Jag tror att de har tyckt att det varit utmärkt att få pengarna i handen och inte behöva betala skatt.
Om man i går svarade på den här tidningens undersökning om huruvida man hade köpt svarta tjänster eller inte kunde man se att över 50 procent svarade ja på det. Det vill säga: vi är många som beter oss som Maria Borelius.
Jag tycker att det är bra
att handelsministern också berättar hur det ligger till. Det vill säga att framgångsrika kvinnor med barn inte fixar allt själva. Det är en helt knasig bild av den perfekta svenska superkvinnan som i åratal har målats upp. Hon som gör karriär, har flera barn, bakar bullar, lagar mat, städar och gör allt på egen hand med hjälp av en jämställd man. Maria Borelius visar att det bara är en fasad. Jag skulle vilja hävda att varenda kvinna med karriäryrke och barn har anlitat hjälp. Det går nämligen inte att fixa allt själv. Det är verkligen dags att avliva myten om superkvinnan.
Självklart kan inte en vänsterdebattör
som Göran Greider låta bli att utnyttja Maria Borelius svarta barnflicka för att försöka leda i bevis att överklassen bara vill utnyttja underklassen. Och att hushållstjänster inte kan betraktas som riktiga jobb. Det sade han i varje fall i radio i går när vi debatterade ämnet.
Fast i själva verket är det precis tvärtom. Svenska kvinnor måste precis som alla andra kvinnor i världen kunna köpa hjälp.
Först när det blir självklart att köpa hjälp med städning och tvätt, med barntillsyn och trädgård kommer kvinnor att på allvar kunna konkurrera om de mest attraktiva jobben.
