I Expressens söndagsbilaga kunde man läsa om ett antal kvinnor som ogenerat hävdade den fram till helt nyligen nästintill förbjudna frasen ”pengar gör oss lyckliga”. De intervjuade kvinnorna konstaterade att med pengar kan man köpa saker och äta god mat, och man behöver inte snåla utan kan bjuda andra, ge bort fina presenter och köpa dyra saker till barn och äkta hälfter. Fast jag tror att det är friheten som pengar ger som skapar lyckan snarare än möjligheten att köpa
saker.

Snart ska en utredare börja fundera över vem som är sjuk eller inte. Bland annat kommer utredaren att grubbla över om man är sjuk när man har sorg efter det att en nära anhörig har gått bort.
Kan man jobba när ett barn har dött? De flesta skulle säkert svara nej på det. Men är man sjuk när man sörjer? Nej, säger försäkringskassan. För att inte tala om graviditet. Man är inte sjuk om man är gravid och kanske därför periodvis oför-
mögen att jobba.

Har man en schysst ekonomi behöver man inte bry sig så himla mycket om försäkringskassan mitt i sorgen, i en trasslig graviditet eller efter en kejsarsnittoperation. Har man pengar spelar det ingen roll om försäkringskassan hävdar att sorg inte är en sjukdom: man är hemma ändå. Men lever man som väldigt många svenskar gör, utan mer pengar än dem som kommer in på lönedagen, blir försäkringskassans beslut på liv eller död. En månad utan inkomst innebär katastrof. Då blir det extremt viktigt att åkomman som gör att man inte förmår jobba klassificeras som sjukdom och ger sjukpenning, annars havererar ekonomin.
Kejsarsnitt är inte sjukdom och därför sjukskriver man helst inte i övrigt friska kvinnor som har fött barn genom den rätt omfattande bukoperation ett kejsarsnitt är. Det är förstås bra att hålla hårt i våra
gemensamma skattepengar och inte pytsa ut dem hur som helst.
Men om man som jag får ett tredje barn med kejsarsnitt, och sam-
tidigt har en då ettårig storebror hemma, blir det nästan omöjligt. Jag hade inte klarat mig själv utan en man hemma.

Till skillnad från många andra hade vi pengar. Vi hade ett ”ta-hand-om-barn-konto”. Så vi kunde bestämma helt själva. När försäkringskassans handläggare upplyste min man om att han inte ens kunde få ta ut tio pappadagar eftersom han hade bott utomlands och glömt att fylla i
någon blankett och inte hade en i Sverige korrekt registrerad inkomst, kunde han uttråkat lägga på luren i örat på den nitiska försäkringskassetanten och kosta på sig att strunta i sjukskrivnings-
regler och pappapengar.
Vi var hemma båda två så länge vi tyckte att en skrikig gulsotsbebis, en avundsjuk ettåring och en trotsig trettonåring var mer än en person klarade av. Det är frihet. Och den friheten skaffar man bara genom egna pengar.

I stället för att bli upprörd över att försäkringskassan håller hårt i pengarna borde fler bli upprörda över att trots att vi i Sverige jobbar hårdare än i många andra länder (här jobbar alla – män och kvinnor, gammal och ung och småbarnsföräldrar), har vi rätt lite pengar kvar.
Svenska låg- och medelinkomst-
tagare är en av världens hårdaste
beskattade grupper. Och det spelar ingen roll vilka eventuella förmåner ett land kan skryta med: det är bara alldeles egna pengar som ger äkta frihet.