Jag lider lite med Lars Leijonborg. Han har givit hela sitt yrkesverksamma liv till folkpartiet. Från att han var ung FPU-ordförande tills nu när han är en ärrad partiledare med ett borgerligt segerval bakom sig. Men det hjälps inte. Han anses vara förbrukad och ska avsättas.
Han är smärtsamt uppriktig om att han inte ville det här. Han ville fortsätta. Han ville leda sitt parti vidare. Tacken för att Lars Leijonborg tillsammans med de andra partiledarna turnerade land och rike runt och lyckades ge Sverige en borgerlig regering är alltså avsked. Ganska bittert onekligen.
Det finns ingen bransch som är så skoningslös mot de sina som politiken, och det finns inget parti som är så hårt som folkpartiet. Och då menar jag inte hårt mot invandrare eller skolelever utan mot partiledare. Det är som om det inom varje mjuk och vänligt resonerande folkpartist fanns en sadist som vill ut. Varför ska man avsätta Leijonborg på bästa sändningstid två år i förväg? Att han inte skulle sitta över valet var självklart. Lagom till 2009 kunde man ha sett till att han själv snyggt och prydligt tackat för sig, hälsat sin efterträdare välkommen och tagit sin hatt och gått med värdigheten i behåll.
Exakt vilka opinionssiffror man har i dag spelar faktiskt ingen roll. Det som spelar roll är hur många som röstar på partiet sista söndagen i september 2010. Folkpartiet är ett parti som går upp och ner i val och i opinioner rätt mycket beroende på hur det går för de andra partierna.
För partiet är den eviga tvåan. Folkpartiet röstar man på om man är missnöjd med sitt egentliga favoritparti. Om det går bra både för moderaterna och centern, eller åtminstone inte dåligt, så krymper folkpartisterna.
Visst kan man säga att Leijonborg inte har skött dataintrångsfrågan helt lysande. Men att gardera sig för helkonstiga, mediehungriga folkpartister i ungdomsförbunden utan omdöme är helt omöjligt. Det är klart att det inte går att kontrollera alla medlemmars agerande.
Det finns en skoningslöshet hos folkpartister mot de egna ledarna som är lite märklig. Minns ni Maria Leissner? Det var ett från början konstigt val. Men hon fick inte ens en smekmånad. Hon baktalades överallt för sina bleka insatser och för sin ”stirrande blick”. När hennes sambo dog i en bilolycka tystnade kritiken och byttes ut mot ett kompakt medlidande och hon avgick alldeles frivilligt efter två hemska år. Sedan kom Lars Leijonborg och han har hånats och kritiserats förr, men mirakulöst nog klarat sig.
Det absurda är att när de borgerliga förlorade stort förra gången, men folkpartiet nästan helt utan egen förtjänst fick en massa missnöjda moderatröster beskrevs plötsligt en försynt lite knarrig man som leijonkungen av sina kollegor. Men när Leijonborg är med och snickrar ihop en allians som lyckas vinna valet så får han gå. Tycker verkligen folkpartister att det är viktigare att folkpartiet är stort än att alliansen styr Sverige?
Är devisen ”hellre ett stort folkparti utan inflytande än ett litet folkparti med mycket makt”? Det bådar inte gott för alliansens fortsatta arbete.
