Jag har mentalskötarutbildning, sade konstnärinnan Marianne Lindberg De Geer när hon tillfrågades om den nyvalde styrelseledamoten i Statens kulturråd, Johan Staël von Holstein. Den utsagan kan bara tolkas på ett sätt. Hon tycker att Johan Staël von Holstein är så knäpp att hon behöver använda sina tidigare erfarenheter av psykiskt störda patienter för att hantera honom. Troligen menar hon inte det bokstavligen. Hon vill bara uttrycka sitt missnöje med valet av Johan Staël von Holstein på ett tydligt sätt, gissar jag.
Ingen av alla de journalister som har skrivit i ämnet har frågat henne vad hon egentligen menar eller frågat henne eller ordföranden om det är rimligt att uttala sig så om en blivande kollega. Men det tycks som om någon som uttrycker en avvikande åsikt om kultur är fritt villebråd.
Johan Staël von Holstein anses kunna hånas och avfärdas som mentalpatient eftersom han inte självklart anser att kultur hör ihop med bidrag.
Tänk er det omvända. Att Johan Staël von Holstein skulle ha sagt att Marianne Lindberg De Geer är en sinnessjuk person som gör obehaglig konst och att han ska ta till all EQ han har för att hantera henne.
(Johan Staël von Holstein har fått pris för sin emotionella intelligens.) Då hade han nog fått sluta innan han ens hade börjat.
Johan Lundberg är docent i litteraturvetenskap och redaktör för tidskriften Axess.
Även Johan Lundberg har haft fräckheten att uttrycka något som kulturvänstern ogillar. Då straffas man. På Tidskrift.nu (en samlingsplats för kulturskrifter) kan man läsa följande. ”Sedan denne man (alltså Johan Lundberg) efterhand, i takt med att han fått mer utrymme, visat sig vara galen vore det elakt att blanda samman hans åsikter med vad någon annan tycker.”
Johan Lundberg tycker fel, alltså beskrivs han som galen.
För att inte tala om behandlingen av Cecilia Stegö Chilò under den korta tid hon var kulturminister, allt, hur nedlåtande eller nedsättande det än var, skulle publiceras.
Min krönika här i Expressen förra veckan handlade om att kunskapen bland väljare är låg. Det retade upp unga vänsteranhängare.
Det är väl i och för sig ett av syftena med att skriva krönikor. Att någon ska läsa och bli berörd. Men det intressanta är hur känslorna illustreras. Genom ett finger.
Förste vice ordförande i Ung vänster, Elisabeth Biström Risslén, har tagit en bild på sitt finger och lagt ut den som ett svar på min krönika. Det är klart, har man en partiledare som ger sina debattmotståndare fingret i direktsändning i tv så är det inget konstigt att ledare för ungdomsförbundet fotograferar sina uppsträckta långfingrar och lägger ut dem på förbundets hemsidor.
Jag tycker ändå att det är lite talande att många människor med åsikter till vänster är så intoleranta. En entreprenör med fel åsikt kallas för mentalpatient, en redaktör som tycker fel beskrivs som galen. Och jag får ett finger som svar på en krönika.
Man kan möjligen hävda att borgerlighetens problem är att den är för städad och välartad. Att förhållandet att vi inte kallar våra meningsmotståndare mentalsjuka eller tycker att fuckoff-tecken är okej gör att vi ständigt förlorar.
Men det är väl kanske också det som skiljer borgerlig kultur från vänsterns kultursyn – respekt för alla, vilket inkluderar meningsmotståndare.
