I dag kan man läsa sista delen av journalisten Maciej Zarembas artikelserie i Dagens Nyheter om kränkta högskolestudenter. På lärarhögskolan i Stockholm visar sig eleverna ha blivit kränkta på grund av att någon har talat om att de bör kunna svenska om de ska undervisa i svenska. De blir kränkta då lärarna inte uppfattar att de är lesbiska eller på grund av att lärare inte hyllar rätt ideologi. Eleverna blir kränkta på grund av att de har blivit underkända. Kränkta när de gör sin praktik och den ansvarige för praktiken konstaterar att en lärare som har adhd, perceptionssvårigheter och oförmåga att se och höra andra inte är lämplig som lärare.
Det finns många slutsatser man kan dra av Zarembas artiklar. En är att kränkningsanmälan är bra att ta till när man inte har fått som man vill. Som invandrare, homosexuell, icke svenskspråkig, handikappad eller dyslektiker kan man alltid påstå att man har utsatts för kränkningar som beror på att omgivningen inte respekterar vem man är.
Det intressanta är att det är offren som definierar kränkningen. Känner sig offret kränkt, har någon form av kränkning skett även om den så kallade förövarens avsikt var att inte kränka. Det vill säga: om en lesbisk kvinna på lärarhögskolan säger sig vara kränkt över att hennes lärare inte visste att hon var lesbisk, har läraren i någon mening tydligen kränkt henne.
Alltså, en lärare som struntar i sina elevers kärleksliv kan vara kränkande. Men det skulle förstås lika gärna kunna vara tvärtom. Hade hennes lesbiskhet uppmärksammats hade hon kunnat känna sig kränkt.
Själv skrev jag för många år sedan om sexuella trakasserier. Där gällde samma regler. Upplevde man sig vara trakasserad var man det även om den som slängt ur sig ett ”tjena snygging” inte hade som syfte att kränka och inte menade något särskilt med uttrycket.
Just eleverna på lärarhögskolan verkar, tillsammans med en studentkår som fullständigt har spårat ur, ha satt kränkningsanmälningar i system, påhejade av våra skattefinansierade myndigheter HomO, JämO och DO, de olika diskrimineringsombudsmännen.
En av studenterna på lärarhögskolan har anmält att han har känt sig kränkt av att bli underkänd. Det kanske han gjorde.
Men vad är konsekvensen av det? Att man inte kan ge lättstötta personer underkänt eftersom man då riskerar att kränka dem?
Att uppleva sig vara kränkt kan vara en framgångsstrategi, i varje fall kortsiktigt. Examinatorer byts ut och av ren rädsla eller utmattning släpper man till slut igenom studenter – personer som inte borde få någon examen både för sin egen skull och för de blivande elevernas.
Som mamma till tre barn som kommer att tröska sig igenom 13 år av skolgång känner jag en viss vanmakt över tillståndet på Stockholms lärarhögskola.
I den lätt galna miljön utbildas mina barns blivande lärare som i värsta fall inte ens kan ord som ”virka” och ”vik”. En av lärarkandidaterna kände sig kränkt när det påpekades att hon som blivande svensklärare borde veta vad ovanstående ord betyder.
Det tycks finnas ett behov av att återupprätta respekten för ordet kränkt.
