Jag har tänkt på det oavbrutet sedan jag läste om det första gången. Vid valet 2006 visste över hälften av dem som röstade inte vad de röstade för eller emot. Jag upprepar det: endast 48 procent av valmanskåren svarade rätt på frågan vem som styrde landet. Nej, detta är inte siffror från någon militärdiktatur i Sydamerika
eller från ett av svält och analfabetism drabbat afrikanskt land. Det är i ett av världens mest välmående, självgoda och rika länder som en minoritet vet vad de röstar på. Det är i Sverige. Nej, jag skämtar inte.

Det är valforskarna Sören Holmberg och Henrik Oscarsson vid Göteborgs universitet som har slagit fast detta. De vet vad de pratar om eftersom deras institution har sysslat med valforskning sedan 1950-talet.
Vi kan allt mindre, hävdar de. Och som sagt, det är en minoritet som
säger sig veta vad det är för regering vi har.
Allvarligt talat: ska vi ha allmän rösträtt? Jag vill inte att människor som inte vet vad de röstar på ska bestämma vem som ska styra landet. Borde inte minimikravet på den som tillåts gå och lägga sin röst på regeringen vara att vederbörande faktiskt vet vem som styr landet?
Skulle någon gå och köpa en bil och sedan vid utgången inte kunna svara på vilken bil de just har köpt? Nej, tror inte det. Eller gå ut från Ikea med en soffa utan att veta om den är blå eller röd.

Eller så ska man se denna bristande kunskap som en övertygelse om att politik ändå inte spelar någon roll. Eller tvärtom som ett nöjdhetstecken. Allt är så bra att man inte ens orkar bry sig om vem som bestämmer. Men jag tycker ändå att det är svårt att förstå hur man gör för att undgå att bli upplyst om vem som styr landet. Vi har public service-radio, public service-tv och vi har subventionerade morgontidningar. De sänder varje dag timmar med prat om politik eller publicerar spaltmeter med analyser om regeringens arbete. För att undgå att minnas vilka som är regeringen måste man aktivt förhindra att sådan information tränger in.

Stora delar av svenska folket beter sig som en sturig tonårsdotter. Ju mer man tjatar om ett ämne, ju oftare man intygar viktighetsgraden i ämnet och ju större darr man har på stämman när man gör detta, desto säkrare kan man vara på att ens tonårsdotter struntar i det.
Eftersom vi dagligen och högtidligt blir matade med politik så är det vårt lilla uppror mot makten att inget veta. Att inte bry oss. Att
i stället för att fundera över politik eller dess innehåll förfasa oss över enskilda politikers eventuellt obetalda skatter, räkningar, svartjobb eller annat.
Dokusåpor in real life är ju mer spännande än att hålla ordning på massa ismer,
motioner och propositioner. Att som reportern K-G Bergström knastertorrt och kunnigt i decennier bevaka politik gav honom inte någon större uppmärksamhet. Sedan börjar han intervjua kändisar i stället och blir efter en säsong inbjuden till glamorösa kändisfester och hamnar på en lista över Sveriges sexigaste män.

Kan politikens smittande låga status visas på ett tydligare sätt? Det kanske inte är så konstigt att de flesta oförstående rycker på axlarna när de får frågan om vem som styr Sverige.