Mona Sahlin beskrivs ofta som en person som kommer tillbaka, som en ledare som gillar att slåss i underläge och komma igen. Den egenskapen skulle hon onekligen behöva just nu. Men beskrivningen är inte särskilt sann.
Mona Sahlin har aldrig riktigt blivit Mona Sahlin igen efter sin timeout för mer än tio år sedan.
Ända fram till den så kallade Tobleroneaffären var Mona en favorit.
Medierna älskade henne på grund av hennes folklighet och tillgänglighet. Kvinnor tyckte om henne på grund av att hon var personlig och väldigt mycket mamma. Och hon hade gjort en blixtkarriär. Allt hade gått nästan för bra. Hon var ständigt yngst, snabbtungad och modig. Lojal med partiet och dess ledare.
Nu är hon själv ledare.
Hon blev vald till Socialdemokraternas första kvinnliga ledare, men kanske inte på det sätt hon själv ville, som utvald stjärna, utan snarare på grund av att ingen annan fanns. Hon blev partiledare tio år för sent.
Nu känns inte hennes direkthet och folkliga tilltal särskilt spännande. Och hur mycket hon än försöker lägga det som hände med den företagskortbetalda chokladbiten bakom sig finns det där som en sorts mörk skugga.
I sitt tal försökte Mona Sahlin ta tillbaka jobbfrågan. Det är hon, socialdemokratin och de andra partierna i vänsterexperimentet som ska skapa arbete. Hon ska måla upp ett Sverige ituslitet av orättvisor skapade under de tre år då alliansen har fått styra Sverige. Hon är duktig på sådan retorik, Sahlin. Men räcker det?
Hon har inte de sina med sig. Den lojalitet hon själv har visat partiet och dess ledare under sin tid får hon inte av sina medarbetare.
Det är ingen som riktigt vågar säga det, men många gamla hederliga socialdemokratiska trotjänare är män, och de gillar andra män.
Landsfadern och den lätt nedlåtande Göran Persson är utbytt mot en vanlig Mona från Nacka. LO leds av den före detta undersköterskan Wanja Lundby-Wedin. I Stockholm är det en diskret Carin Jämtin som leder partiet. I Göteborg har den bullrande patriarken Göran Johansson ersatts av den mindre högljudda Anneli Hultén.
Socialdemokratins totala feminisering har gått snabbt. Troligen lite för snabbt för de manliga kärntrupperna i partiet som inte längre känner igen sig. De kan till och med drömma sig tillbaks till Göran Perssons storhetstid.
Och när Mona Sahlin pratar om att all kärlek är lika mycket värd och att solidaritet med utsatta kvinnor är viktigt känner dessa män inte igen sig.
Det är de som ger Sahlin bottenbetyg i förtroendemätningarna och som funderar på att kanske lägga sin röst på Sverigedemokraterna.
Det är inte Sahlin som kom-mer att vara sin vänstergrupps stjärna och självskrivna ledare utan en helt annan kvinna - Maria Wetterstrand, som till skillnad från Sahlin stadigt klättrar uppåt i alla mätningar.
