Förra veckan intervjuade jag en 30-årig man som minst tre gånger tagit en överdos av heroin och fått sitt liv räddat av en slumpvis passerande främling. Han skulle alltså inte finnas om inte vanliga människor reagerat, tagit upp sin telefon och ringt 112. I torsdags var jag den främlingen.

Jag hade varit på Systembolaget och utanför, på Södra Förstadsgatan i Malmö, satt en kille på huk som var alldeles grå i ansiktet, och snäppet piggare än medvetslös.

En tjej i 25-årsåldern mötte min blick.

- Han mår inte så bra, sa hon.

- Nej verkligen inte, sa jag.

- Man vet inte om man ska gå fram, sa hon.

- Nej man är lite rädd också ju, sa jag.

- Så vi kanske kan göra det tillsammans? sa hon.

Jobbigt, tänkte jag men jag sa ja. Vi gick fram och frågade om vi skulle ringa 112, eller om han ville ha någon annan hjälp.

- Nej nej, det är bara det att jag är så hungrig, jag har inte ätit på tre dagar, sluddrade mannen.

Ögonlocken öppnades halvvägs, fast det syntes mest ögonvita innanför.

Jag sa: Kan du gå in på Burger King? Restaurangen låg bara 100 meter från platsen där han satt. Det skulle nog intressera en varumärkesstrateg att veta att även i sitt omtöcknade tillstånd var mannen helt säker på att han hellre ville till McDonald's. Så vi gick dit. I kassan stod en dansk thailändare som hade stora svårigheter att förstå vår nye väns mumlande, osammanhängande beställning.

- Två cheeseburgare utan gurka.

Jag tolkade. (Återigen var det fascinerande att mannen knappt kunde stå, men ändå orkade kämpa för att välja bort ättiksgurkan.)

När beställningen var klar höll mannen på att rasa ihop helt. Knävecken vek sig långsamt. Han var verkligen så himla superborta. Tjejen fick gå och sätta sig med honom vid ett bord medan jag väntade in maten, och betalade. Dansken lyckades fumla ihop det så det blev både glass med chokladtopping och chokladshake, men han hade både vänlighet och stil nog att låta sin utslagne kund få båda.

Sedan fick vi verkligen tjata på mannen för att han skulle börja äta. Det är som med överhungriga, övertrötta barn, får man bara i dem några tuggor och en klunk milkshake så rullar det på, men början är trög.

Tjejen lovade att ringa sociala jouren. Mannen mumlade sitt mobilnummer. Efter bara lite mat fick han betydligt mer kraft i stämman. Sedan gick vi. Jag hoppas att det går bra för honom.

- Man vill ju inte att folk ska sitta på gatan I SVERIGE, sa tjejen till mig när vi kom ut från restaurangen.

Nej, exakt. Man vill att den offentligt finansierade missbruksvården ska fungera, så att allt mindre hänger på slumpvis passerande främlingar. I går rapporterade danska nyhetsbyrån Ritzau att danska narkomaner ska få ett överdos-kit med verktyg för återupplivning och motgiftet Naloxon. Samma dag skrev Kvällsposten att en Malmöforskare testar en ny medicin som tar bort suget hos alkoholister genom att stabilisera dopaminhalten i hjärnan. Allt sådant är bra.

- Tack så jättemycket för att du hjälpte till, sa tjejen till mig innan vi skildes åt.

Jag fattar inte hur hon kunde tacka mig, det var ju hon som hade tjatat i gång alltihop.

Det värsta med att engagera sig i något är att man inser att när allt kommer omkring - är det ­ingenting.