"Fick du någon chans att jogga på Öland", frågar min mamma vänligt efter semestern.
"Jo, jag sprang några gånger", hör jag mig själv markera med tydlig betoning på sprang.
För det är ju det vi gör numera. Springer. Eller till och med löptränar. Men om man joggar är man ute och cyklar.
Jogga luktar gammal collegetröja med svettfläckar från åttiotalet. Springa är tröja som andas, sockar som skiljer på höger och vänster och skor godkända för en löptur på månen. Springa är seriöst.

Sen jag slutade jogga och började springa kan jag knappt gå förbi en sportaffär; det är som knark. Bara titta lite, säger jag till mig själv och kommer ut med ytterligare en funktionströja. Man kan omöjligt ha för många funktionskläder, det hörs ju på namnet.
Stackars alla kläder utan funktion. Stackars Ebba och Sofi och alla andra bloggare som måste bry sig om exakt hur skinnjackan ska se ut i höst.
När jag glömde funktionsfavoriterna på ett hotell i Stockholm i somras var sammanbrottet nära.
"Vad som helst, men inte mina löparkläder", skrek jag vid upptäckten så att hela familjen tystnade i bilen. Enda trösten var att de magiska skorna fortfarande var med mig och att jag fick tillåtelse att akut köpa ny outfit för resterande semesterspring.
Det tog inte många timmar innan jag hade nosat upp en outlet för sportkläder mitt inne i skogen på norra Öland. Jag kan höra en tröja andas på flera mils avstånd.