Ni som inte känner mig kanske tror att jag är en medgångssupporter, en sån som glider in på Ullevi bara när doften av pytt är tillräckligt stark. Det är förstås fel. Jag är född blåvit, fostrad blåvit och har väntat i elva år på nytt SM-guld. Men som den småbarnsmamma jag numera är sliter jag mest i det tysta.
Jag ser i snitt 0,7 matcher per säsong på plats. På tv kanske 2,3 – med hyfsat många uppehåll för blöjbyten, matfixande, nattningar och annat som ju faktiskt är viktigare än män som spelar fotboll. Men jag gör vad jag kan. Och den senaste månaden har hela familjen laddat för final.
Jag har stekt fiskpinnar till Schytts klassiska ”Änglalåtar” medan femåringen memorerat texterna. Jag har fått bebisen att lära sig klappa händerna. Jag har smygapplåderat treåringen när han – många gånger – sjungit ”Heja Blåvitt” för ett fullsatt charterplan. Jag har bläddrat fram och tillbaka i Glenn Strömbergs kokbok och dreglat – över maten givetvis. Jag har ringlat Strömbergs olivolja över salladen och varsamt kokat hans pasta al dente. Jag har övat på att äta pyttipanna fast jag inte gillar det. Och senaste veckan har jag varit på uppladdningsläger på Cypern och ätit jättemycket kolhydrater – iförd IFK-keps.

Belöningen fick jag i går, tillsammans med över 40 000 andra på Ullevi. Vädret var överjävligt, till och med för att vara Göteborg, och vi var blåfrusna och blöta – men det var alldeles, alldeles underbart. Ullevi var trångt, IFK Göteborg störst och hela himlen blåvit över stan.