Tisdagarna är ganska tjatiga tv-kvällar. SVT frossar i dokumentära program om relationer och familjebildning, medan TV3 och Kanal 5 kör sina varianter av verkligheten. Det är för mycket av allt på alla ställen.

Men nu har TV3 nått botten med nya serien "Wermland forever". Till skillnad från "Lyckan i LA" och tusen liknande program är det här en uttalat regisserad serie. Unga värmlänningar som spelar sig själva, typ. Fast efter manus.

Plötsligt känns det inte riktigt lika outhärdligt att följa de tröttsamma tjejernas vardag i LA. För "skådespeleriet" i "Wermland forever" går knappt att beskriva. Det är ett hån mot skådespelaryrket och ett hån mot tittarna. Till och med min tv känner sig förolämpad. Det är som att läsa en dålig blogg, full av särskrivningar och med utbrett missbruk av utropstecken - fast i rörliga bilder. Jag får utslag och mår illa.

Av de 111 000 som såg första avsnittet kan det inte ha varit många kvar i går. Att se ett helt avsnitt är en kamp, nästan en omöjlighet. Men hur tänkte människorna bakom serien? Eller de medverkande? Tänkte någon alls? En fetare kalkon har väl sällan skådats.

Ljuspunkten i gårdagens tv-kväll var intervjun med Linda Skugge i "Min sanning" i SVT. Skugge är ingen Marcus Birro och sällsynt i tv, men har mycket intressant att komma med och lämnar sällan någon oberörd. Första delen av det långa samtalet visade hon mycket eftertänksamhet, men snart var den gamla Skugge i farten och gick loss på både Ranelid och barnmorskor. Inga nyheter, men klart uppfriskande.