Barnhemmet jag bodde på
var rött.
Föga anade jag då, knappt sju år gammal, att den färgen skulle spela en helt annan roll för mig än mörker, lögn och rädsla.
Det var på nätterna det hände – det som gjorde mig sanslöst mörkrädd. Jag låg i min säng på andra våningen, delade rum med en flicka vars mamma var sjukare än min. Alltså var det mer synd om henne, alltså fick hon i alla sammanhang sympatier.
Hon väckte mig på nätterna och talade om spöken, fula gubbar och andra hemskheter. Sedan började hon skrika och syster kom in:
– Hon skrämmer mig! skrek hon med adress till mig. Genast fick hon krypa upp i systers knä och blev kramad. Jag blev utskälld för att ha skrämt henne
Jag vet inte hur länge
jag var på barnhemmet. Eller i det följande fosterhemmet. Mina medvetna minnen från den tiden är synnerligen få. Jag inser att jag förträngt det så mycket att jag först för ett par år sedan berättade det för mina, då vuxna, barn.
Att upplevelser i barndomen präglar ens liv är klarlagt och egentligen självklart. Hur mycket varierar. Jag blev mörkrädd, underkuvad, kände mig ständigt anklagad och skyldig. Detta resulterade i ett vuxenliv där mörker är bland det mest obehagliga som finns, där opposition mot överheten alltid är närvarande och där anklagandekänslan kompenseras av en förment "duktighet".
Genom sig själv, sin barndom och sina egna barn förstår man vuxenvärldens enorma påverkan på barn. Jag kom att präglas en hel del av systern på barnhemmet och min elaka rumskamrat. Andra präglas av sina föräldrar.
Jag såg detta tydligt när jag arbetade som lärare. Hur Olle påverkades av att hans mamma inte orkade, eller Erik av att hans pappa slog hans mamma
Men jag har också sett och förstått det av de möten jag haft med olika politiker. Politiker som, precis som jag själv, sökt kompensera barndomsupplevelserna i vuxenlivet. Att hävda sig, att ge igen, att visa att man kan, att man duger. Det är vanliga beteenden som man enkelt kan se hos dagens politiker och sätta in i sitt sammanhang.
Familjen speglas i barnet.
Fortfarande är familjens kraft, på gott och ont, stor. På gott därför att man genom denna institution blir utbildad i att bli vuxen. Ont av samma skäl: man blir utbildad i att bli vuxen. Gott därför att man länge trodde att familjen visste bäst. Ont därför att man nu vet att så inte är fallet. Ont därför att genom att idyllisera begreppet familj, så reproduceras fattigdom och utanförskap. Vi behöver inte alls snegla på invandrarfamiljer och så kallat hedersrelaterat våld.
Det finns gott om "svenska" familjer som inte alls är så lyckliga som skenet möjligen visar. "Fina" familjer där våld mot kvinnor och barn begås bakom Josef Frank-gardinerna.
Det är känt genom kvinnojourer och sjukhus även om sekretessen hemlighåller identiteten.
Men också låginkomstfamiljer, som med knappheten som påfrestande ledstjärna inte förmår ge sina barn det som Alf Svensson tror att alla barn kan få i hemmet.
Familjen, särskilt den så kallade kärnfamiljen, är inte sällan en begränsande institution som återskapar fattigdom, utanförskap och sexuella övergrepp. Det har jag sett i Sverige och det ser jag här i Brasilien.
Men detta är ingen ovillkorad lag. Inget ödesbestämt. Det går att förändra. Inte med den sortens barnhem som jag bodde på. Inte med mer av privatisering av människors problem. Inte med mer av hyllning till familjebegreppet. Det finns andra vägar. Det gäller dock att vara modig nog att driva dem!
