Marcus Birro: När är man en hjälte på riktigt?

- Han var inte så rolig hemma alla gånger!
Domen från Bellmans hustru vid sin makes begravning är syrligt iskall. Den uppburne diktaren var säkert en hjälte för sina fylle-polare och sin publik. Hemma var det nog värre. Det har funnits stunder då jag tänkt mycket på det där. Är man en hjälte på riktigt om man är genial för sin publik, men avskyvärd, intolerant och ett monster för sin familj? Varför går författaryrket så dåligt i takt med helt vanligt familjeliv? Är konstnärskapet bara en värdelös ursäkt för att supa ner sig, vara otrogen, och bete sig som ett svin? Blir skapandet en ursäkt för omogna, oförskämda barnrumpor att svinga sin bägare mot spegeltaket varenda kväll?

Låt oss se hur en dag i ett författarliv egentligen ser ut. Eftersom författare uteslutande är osmakligt självcentrerade väljer jag givetvis mig själv som exempel.
02.46: Väcks av Milo som gråter. Går upp och försöker få honom att somna om. Till slut somnar han och jag rasar ner i sängen igen.
03.12: Milo vaknar igen. Jag går upp och väcker Jonna som ammar tills han somnar igen och vi båda faller som stenar mot täcken och lakan. Jonna är en hjälte. Jag är bara pappa.
06.40: Milo väcker mig med sitt skratt. Han ser fantastiskt pigg ut. Jag tar upp honom och sätter honom på lekmattan i vardagsrummet medan jag brygger kaffe och gör lite välling åt honom.
08.00. Efter frukost rusar Milo runt i sin gåstol. Jag försöker hänga tvätt, sätta på datorn, leka med Milo och mata katterna på samma gång. Med en av mina tusen armar lyckas jag dessutom tömma diskmaskinen.
09.40: Milo somnar och jag hinner läsa lite mejl, skriva på min blogg, läsa lite italienska tidningar på nätet, kolla i kalendern. Jag skriver en krönika och plockar upp manus till min kommande roman där lektören Lovisa bombarderat sidorna med synpunkter (alla korrekta) och bockar i kanten. Att skriva en roman är egentligen att skriva tre romaner, en första version som ingen egentligen gillar, en andra version som faktiskt är rätt okej, och så en tredje version som blir den färdiga boken. Någonstans här sneglar jag med patetisk blick mot en del av de priser som hänger i mitt arbetsrum. Jag hatar de där blickarna. Eftersom priser bara är spöken. Ger en intervju där jag skamligt nog hör mig själva säga att jag gett ut elva böcker. Det är förvisso sant men bara det faktum att jag dagligen anser mig vara tvingad att berätta för alla som vill lyssna (och en del som inte vill) hur många böcker jag skrivit och gett ut, betyder egentligen bara en sak. Att de gott kunde ha sålt lite mer.
11.00: Sångstund med Milo på öppna förskolan. Vi dansar och sjunger. Är helt slut av socialt umgänge efteråt. Andas länge vid ett träd. Tanten med hunden gör en omväg. Jag kan inte klandra henne.
13-16: Arbetar med att föra in lektörens förbättringar i romanen medan jag städar lite, plockar in tvätt, slänger sopor, byter sand i kattlådan, skriver blogg, skickar fakturor, ordnar med mitt nya aktiebolag (Marcus Birro AB, nytt rekord i självcentrering) och leker med katterna.
17: Middag. Fisk i ugn med kokt potatis. Till det subtilt kolsyrat italienskt mineralvatten.
18: Motstår lusten att googla mig själv.
19: Ger efter för lusten att googla mig själv. Helt värdelöst.
22: Släcker ljuset med en bestämd känsla av att inte duga någonting till. Går igenom Italiens laguppställning i VM-finalen 2006. Tackar Gud för Milo och Jonna och för en ännu en nykter dag.
Somnar.

Jag är kanske ingen hjälte för någon men jag är nykter, disciplinerad, flitig, trogen, och en hyfsat närvarande man och pappa. Dessutom har jag gett ut elva böcker. Om ni nu missat det.

Av Marcus Birro
redaktionen@expressen.se