Marcus Birro: Hur vi förhåller oss till mat säger en hel del om hur vi förhåller oss till varandra

Det är med en lätt dov, lågmäld sorg jag läser att kocken Keith Floyd gått bort. Han kuskade runt i världen och söp. Däremellan stod han svajande vid rykande gasolkök i skogen eller vid stranden eller uppe i bergen. Han talade väldigt snabbt. Han använde litervis med olivolja till allting. Givetvis blev han en hjälte.
Han var väl den förste riktiga tv-kocken. Nu kokar tv:n över av människor som talar samtidigt som de lagar mat.
De pratar i timmar medan köttet grillas eller fisken bryns eller tvärtom. Det dricks och skriks. Ibland ser det ut som kockarna ägnar sig åt någon form av förspel med kladdiga händer och sugande blick. Eller tvärtom.

Finns det någon som kommer ihåg vad Tina lagade förra veckan? När ska man själv börja gå runt och snacka samtidigt som man fräser en lök med beslöjad blick? Kan en man skala en gurka lika sexigt som Nigella?
Den enda kokbok jag äger är en bok som jag fick när jag jobbade tre dagar inom hemtjänsten. Det är pedagogik för små barn. Det passar mig utmärkt. Det står hur man skalar en lök, hur man sköljer en tomat, hur man värmer en stekpanna. Jag läser med bekymrad min. Första gången jag skulle laga omelett blandade jag allting direkt i stek-pannan och förstod aldrig varför det inte såg ut som omeletten på den skissade bilden.
Nu kan jag laga en potatis- och purjolök-soppa tack vare Hemtjänstens kokbok. Det är ingenting att briljera med över grillen i grannskapet direkt.

Min farsa är från Italien. Han är en rätt varsam man med en sorts undanglidande melankoli. Han är lite fumlig, oteknisk, disträ och rastlös till vardags. Det vill säga när han inte går upp halv sju på morgonen för att skala räkor. Eller när han knyter på sig förklädet (med Italiens olika pastasorter som leende små gubbar) och gör världens godaste minestronesoppa.
Då är han som en kapellmästare och maten blir hans symfoni. Det ser så enkelt ut allting. Ingenting är fumligt längre. Pappas händer dansar fram över köksbänken, skärbräda och knivar. Han skalar de där räkorna som han älskade varenda en av dem.
Jag står bredvid med penna och papper men när jag till punkt och pricka gör som det står och som han sagt, så blir det ändå bara... platt. Inte äckligt, men inte ens i närheten av så gott som när pappa gör det. Jag är ingen Schubert på att laga mat direkt.
Han mixar bönor och pasta till sin soppa som om det var första gången varje gång. Maten är hans mästerverk. Han lagar Mona Lisa varje gång.
Pappa bor i ett sorts halvkollektiv i Majorna i Göteborg. De har roterande matlag, allrum med storbild och gemensamma bussresor till Toscana. Det roterande mat-laget är numera inte särskilt roterande eftersom den gode Birro sett till att fullständigt ockupera det gemensamma köket.

På något sätt känns alla kockar i tv som en sorts ventil bakåt i tiden, en trygghet, en sorts varaktig känsla mitt i all vår väl-signade frigjordhet. Hur vi förhåller oss till mat säger en hel del om hur vi förhåller oss till oss själva och varandra. Jag önskar att jag var mer varsam och noggrann i köket. Liksom jag önskar att jag var det i livet. Återstår alltså inget annat att göra än att lära mig. På med det löjliga förklädet, och fram med råvarorna. Är det en tv-kanal som vill skildra spektaklet, så hör av er. Jag lovar att det bli mer underhållande än gott.

Av Marcus Birro
redaktionen@expressen.se