Marcus Birro: "Det finns inga lyckliga skilsmässor."

Twingly bloggsök

Det finns inga lyckliga skilsmässor. Är man lycklig skiljer man sig inte.
Jag kommer från ett splittrat hem. Mina föräldrar skiljde sig efter tjugo år när jag var fjorton. Det har antagligen sabbat mer för mig i mitt liv än jag vågat erkänna. Det har gjort mig tafatt, livrädd, flyktbenägen och svartsjuk i tidigare relationer. Jag har undermedvetet slagit sönder allt av värde, lämnat kranarna öppna och gått därifrån. Sedan har jag i egna romaner och krönikor anklagat människorna omkring mig för svek.
En skilsmässa är alltid en skam. Ett barn tar den trygga familjära samvaron för given. Ett barn tar all tillit som en garant. Allting som söndrar och splittrar en familj är därför ett svek mot barnet. Sedan kan vänsterledare i tusen sammanhang av desperation skrika sig hesa om familjens död. Den är tyvärr redan död. Varenda skilsmässa i det här landet är ett svek mot barnet, en sorts mikroskopisk död för alla inblandade.
Det går inte att frigöra sig från denna död. Man kan sitta tålmodig vid köksbordet med tusen blixtar av hat bakom ögonen. Man kan applådera advokaterna och enrummarna för överblivna och överviktiga män med persiennerna på trekvart. Man kan nicka med och inbilla sig att det till och med är FÖR barnen man skiljer sig. Men en skilsmässa är alltid MOT barnen. En skilsmässa är alltid ett nederlag.

Ett barn lär sig med hjärtat. Det tar inte många dygn förrän mamma och pappa är oersättliga för honom. Han har inte sveket eller de hårda orden med sig hit från början. Han lär sig allt det där av oss, människor runt om honom, som älskar honom så vår kolbit till hjärta glöder i gryningen när han vaknar, rosig och oerhörd i sin kärlek och utsatthet.
Ett barn vet ingenting om svek förrän vi vuxna lär honom.
Ett barn har inga bakdörrar, inga krattade grusstigar in i mörkret. Ett barn kan inte ens föreställa sig sveket eller skilsmässan. Det finns inte i hans lilla värld. Det är vi själviska, kicksökande förlorare till föräldrar som lär honom att människor lämnar varandra av tusen anledningar när det egentligen bara krävs en för att hålla ihop.
Det borde vara förbjudet att skilja sig innan ett barn fyller två år. Innan dess borde det vara lag på att aldrig skrika eller bråka framför barnet. Det borde finnas en lag som reglerar vår förbannade egoism, vårt kletiga, ständiga behov av att bekräfta oss själva i kärlek.

Milo vaknar med ett gurglande litet skratt. Jag älskar honom så grundläggande.
Hans smilgropar är konstskatter.
Älskade Milo. Din mamma och pappa är på väg ut ur den här världen. Vi glider var för sig åt varsitt håll. Men vet du vad. Vi ska kämpa, jag och din mamma. Detta är ingen hemlighet längre. Det är alltid hemligheter som dödar oss. Ett troll spricker i ljuset.
Din pappa och mamma älskar dig och vi älskar varandra. Innerst inne tror jag det fortfarande. Men vi tycks ha glömt bort hur man gör. Vi tycks ha fått en sorts hjärnskada som gör att vi glömmer. Men vi ska söka hjälp och lära oss använda de här nycklarna igen. Det är vad jag drömmer om på nätterna Milo, att jag och din mamma ska hitta de där nycklarna igen. Under tiden ska jag hålla dig precis så här nära, med dina små krumma armar om min hals, och jag ska borra ner näsan i din halsgrop så att du skrattar tills du kiknar, och du ska inte se eller höra att jag gråter. Du ska inte behöva se pappa gråta.
Din mamma och pappa älskar dig så att orden bildar stjärnbilder på himlen. Vi ska hitta tillbaka till varandra och göra oss förtjänta av din tillit och dina vackra ögon.

Av Marcus Birro
redaktionen@expressen.se