Män har flykten i blodet. Män rymmer. Till vad är inte alltid så lätt att veta. Det kan vara innebandy, krogen, frimärkssamlingen, krogen, drogerna, datorn eller till vår moderna tids allra blodigaste sabel, arbetet.
Ingenting verkar kunna hålla en man kvar. Inte ens ett barn. Inte ens en liten son eller dotter får mannen att stanna hemma. Vems är felet? Mannens så klart. Men också kvinnans.
I DN nyligen förfasade sig en pappa över att kvinnorna dominerar föräldrabevakningen i medierna, bland bloggar och på nätet. Expressen följde upp på ledarplats i går. Bara leende kvinnor överallt. Bara kvinnor med stora magar. Som om pappans roll var över. Som om Valerie Solanas dröm om utrotning av män faktiskt genomförts. Männen som tjurar, födda till att avla och sedan slaktas. När barnet kommer, efterlängtat, oändligt älskat, så är vi hemma en kvart och byter en blöja innan vi börjar snegla åt kalendern och ringer jobbsamtal på mobilen.
Vad kan vara mer verkligt för en man än hans son eller dotter? Vad i hela den här världen kan vara viktigare än att tidigt bygga en relation med sitt barn?
Män har förutom att fly alltid varit bra på att slå sig in i alla sammanhang. Det är en för enkel utväg att skylla på kvinnorna, att de står i vägen. Det krävs bara lite tålamod, en gnutta lågmäld energi så kan du stå där bredvid på natten, vid skötbordet. Det går inte att slå ut med armarna och konstatera att mammorna tar för mycket plats, att männen skjuts undan. I vilket annat sammanhang låter vi kvinnorna blockera vägen för oss?

Män trivs med att inte få utrymme. Män ger upp för enkelt. Män tar sin väska och går och slår andra män på smalbenen med plastklubbor och sitter sedan bredbent i bastun och TALAR om sina barn i stället för att vara hemma hos dem.
I andra länder är barn en himlastormande förälskelse. Här är barn en sorts accessoar, en livsstil, en utfyllnad, en pärla, en smart designad barnvagn, en fräck namnskylt. I andra länder är barn en källa till tydliga, verksamt goda roller för både fäder och mödrar.
Här verkar vi vilja frigöra oss från ansvar, från vårt eget kön, våra egna förutsättningar. Det är inte så att internet är ett forum för stereotypa könsroller. Det är i stället så att barn tydliggör våra roller i livet. Vi är fäder och mödrar. Det går inte att genusforska bort det. En kvinna är aldrig enbart en mor. Men hon är en mor också. Män verkar dock rädda för att bli fäder. Det är synd. Eftersom det är det mäktigaste man kan vara med om.
Flykt är degradering. Flykt är falsk lycka. Det är en mardröm för en del att kvinnor blir mödrar när de får barn. Jag ser inga problem med det. Det är i så fall värre att så få män verkar vågar bli fäder när de får barn.
Jag är en far. Jag är också författare, poet, pojkvän, bror, son och en massa annat. Jag försöker inte fly från något av det. Jag är dock också man. Vilket ger mig impulsen att fly när saker blir för jobbiga, när Milo skriker, när han vaknar för fjärde gången under natten, när han har ont. Det är alltid enkelt att fly. Men jag vill inte det enkla. Jag vill förtjäna hans skratt. Jag vill förtjäna hans kärlek. Jag vill se mig själv i spegeln varje kväll och känna lugnet över att jag inte sprang undan när de blev jobbigt.
Jag vill vara en god far i en värld av goda mödrar.