Vad har hänt med "Karlavagnen"?
Det är nog den fråga jag fått flest gånger på senaste tiden. Jag har inte haft något bra svar. Själv slutade jag sända "Karlavagnen" 2010 och har inte haft möjlighet att förrän nu lyssna och bilda mig en uppfattning. Jag ledde "Karlavagnen varje fredag mellan 2007-2010 och det är på många sätt bland det roligaste jag gjort.
Jag slutade frivilligt redan innan det bestämdes att allting skulle göras om. Så jag fick alltså inte sparken. Det kan vara värt att veta att det inte finns bitterhet med i mitt omdöme.
Jag är medveten om att jag är part i målet, men Sveriges Radio har verkligen lyckats med att totalt bomba och sänka ett av koncernens stoltaste flaggskepp. Jag var alltid stolt över att leda "Karlavagnen".
Jag var medveten om vilket rykte programmet hade bland yngre människor, att det mest var halvpackade rättshaverister som ringde och sluddrade till en spelat djup programledare som lade huvudet på sned och hummade med till allting...
Men jag upptäckte snart att "Karlavagnen" handlade om så mycket mer och det var det jag ville att programmet skulle vara. Ett innerligt och underhållande samtal mellan människor.
Jag lärde mig älska "Karlavagnen". Jag nådde människor som jag annars aldrig hade nått. Det var en stor ynnest att få lyssna till deras historier. Jag fick tusentals vackra förtroenden från människor jag egentligen inte kände.
Vi hade det där upplysta fönstret mitt i natten tillsammans. Vi hade vår tid. Jag lyssnade och talade ibland och jag lärde mig mycket om människor, om folklighet, om Sverige, om kärlek och brustna hjärtan.
Jag lärde mig också med vilket förakt folk inom SR såg på "Karlavagnen". Jag vet människor på P1 som av hela sitt hjärta föraktade alla som ringde in till, och jobbade med, "Karlavagnen".
"Karlavagnen" tog människor på allvar. Deras problem och funderingar blev våra problem och funderingar. Jag lärde mig mycket om mig själv genom att lyssna på andra.
Bara vid några få tillfällen ringde det ovanligt många berusade personer. Som jag såg det slarvade dem med vårt förtroende. Jag skrev en radiokrönika om det som lät ungefär så här:
"Ring inte hit när du är full. Jag vill det inte, lyssnarna vill det inte, och du vill det antagligen inte heller. Om du känner att du måste dricka för att ringa 'Karlavagnen' ska du inte ringa hit. Jag tar dessutom det här programmet på allvar, och tänker inte låta alla de som garvar åt oss och enbart hävdar att det är packade galningar från Habo som ringer in... Ring inte hit något mer. Ring jourhavande präst eller din före detta fru eller vem du vill, men ring inte hit."
Jag trodde nog att folk skulle bli lite småsura, och cheferna hade oroligt hört av sig och berättat att de inte tyckte det var en bra idé. Men från lyssnarna fick vi bara bra reaktioner. Även från många av dem som tidigare ringt in berusade fick vi medhåll.
Jag är stolt och glad över att ha fått sända "Karlavagnen" under de här åren.
Nu är det outhärdligt hur illa skött programmet blivit. Det är ett svek mot lyssnarna. Förnyelse är nödvändigt, men "Karlavagnen" har inte förnyats. "Karlavagnen" har försämrats, det är en viss skillnad.
Jag är stolt över att ha fått leda ett så viktigt program som " Karlavagnen" och hoppas att SR tar sina lyssnare på samma allvar som vi som ledde showen tidigare gjorde. Människor är värda det.
