Det är skottpengar på nostalgiker i Sverige. Vi ses på som bittra förlorare, melankoliker med blicken i det blå, alltid sorgsna, alltid lite efter, aldrig riktigt på tårna. Melankoli är inget val vi har. Vi leds dit av svarta hundar. Vi binds fast vid det förflutna och sedan sitter vi där vi sitter.
Inte bara jag har denna sjukdom. Stephen King har den också. Just nu läser jag hans nya (mästerliga) roman 11.22.63. Datumet då Kennedy mördades. Boken handlar om en lärare i engelska som upptäcker en tidstrappa. Den står öppen mot en varm höstdag 1958. Han reser dit, först för att förhindra en familjetragedi, men sedan för att förhindra mordet på Kennedy.
Som alltid med King är boken i sig en resa. Han skriver som ingen annan. Han fångar mig med en enda sida och sedan är jag välsignat fast.
Vid ett tillfälle träffar huvudpersonen en ung pojke och flicka, Richie och Beverly, i staden Derry 1958. Då är det precis som King själv, och på riktigt, reser i tidsmaskin. För 1987 gav King ut DET, en av de mäktigaste läsupplevelserna jag någonsin haft, alla kategorier.
DET är den sorgligaste, vackraste och mest kärleksfulla barndomsskildring jag läst. Det är med storslagen värme King skildrar de olika ungdomarna i förlorargänget som slåss mot den fruktansvärda clownen Snåljåp, mot ondskan själv, men också mot en oförstående och grym vuxenvärld, mot tidens gång, mot de sinnesslöa mobbarna. De står handfallna en sista sommar tillsammans. De vet att de måste splittras. De vet att de kommer dö ifrån varandra, men de kan inte göra något åt det.
Nu låter King sin lärare träffa Beverly och Richie igen, och han låter Bev ana att läraren är sänd för en uppgift för hon frågar "Känner inte vi dig"?
25 år efter DET återuppväcker King ungdomarna från förlorargänget och jag sitter på tunnelbanan och är glad att jag inte tog av mig solglasögonen. För jag gråter som ett barn.
Om du hade en tidstrappa som tog dig bak i tiden? Skulle du ha mod att förhindra mord? Vilket mord skulle du stoppa? Palme? Vem sköt då? Om vi lyckas hitta Christer Pettersson i mitten av februari 1986 och på något sätt förhindrar honom från att röra sig i trakterna av Sveavägen, skulle du göra det? Tänk om det var någon annan? Hade du haft modet att skydda Anna Lindh från det brutala, meningslösa och fruktansvärda mordet på NK, den där hösten 2003?
Anna Lindh var en av de allra mest levande politikerna i Sverige genom alla tider. Det är fortfarande svårt att föreställa sig henne död. Hon kunde få en moderat att bli socialdemokrat bara genom sin medmänsklighet, sitt leende, sin uppenbart goda vilja. Men skulle vi våga ändra det förflutna?
Och hur skulle Sverige se ut om Olof Palme fått leva. Om Anna Lindh hade tagit över Socialdemokraterna, i vilken riktning hade hon velat leda landet? Var hade Sverige varit i dag?
När jag skissar på planerna för ett nytt politiskt parti slår det mig att det är människor som Lindh och Palme jag skulle vilja ha med. Det är ett land där vi bryr oss om varandra. Där vi inte bara går förbi människor som sover på gatan eller i tunnelbanan. Ett land där den perverterade längtan efter MITT stillar sig och lämnar plats för Gud, DIG och solidaritet.
Kanske är mitt parti bara ett sorts skall från det förflutna? Kanske hade vi chansen men slösade bort den. Kanske är allt försent.
Eller kanske kan jag med mitt liv göra skillnad? Även utan tidsmaskin. Här och nu. Det är vad vi har. Är du med mig på det?
