Katastrofer hjälper oss att inse vad det innebär att vara människa.

Livet har förberett flera rum dit vi inte vill. Det spelar ingen roll med vilken flottig självcentrering eller med vilket briljant argument du avsagt dig alla band till Gud. Det trampade jordgolvet, det vi känner mellan tårarna när katastrofen slår till, är samma för dig, som för mig. Det är samma för paret Rausing som för Christer Pettersson.

Lyxvilla i sju våningsplan eller en träbänk i Rotebro.

Förstår du nu?

Livet styrs av krafter du inte ser. Livet styrs av dessa krafter även om du i din lilla värld bestämt dig för att inte tro på dem.

Katastrofer kan vara personliga eller kollektiva. Det intressanta är när de kollektiva blir personliga, vilket de nästan alltid blir. Vi sluts samman som människor när vi drabbas av sorg. Det är med stor ömhet vi betraktar en sörjande mor, en gråtande far, en anhörig som förlorat en människa i sin närhet som under så lång tid förefallit odödlig.

När katastrofen slår mot ett land återgår vi till vad det är i våra liv som betyder något. Det är som när huset börjar brinna. Vad tar du med dig ut? Dina skjortor, dina nya slipsar? Dina perfekt ihopvikta vintertröjor? Eller försöker du rädda dina barn, din fru och möjligen någon av dina katter?

Minnen. Foton. Kommer du ut levande, naken, svedd, har du vunnit allt.

Allt av värde i ditt liv har du inuti dig.

Vi behöver lära oss att leva under vulkanen. Vi måste inse att livet hela tiden är ett inre yxhugg ifrån att utplåna oss. Först då, tror jag, kan vi lära oss verklig medkänsla och solidaritet med andra människor.

I dagarna är det två fruktansvärda katastrofer som påminner oss om vårt gemensamma jordgolv.

För elva år sedan skedde attacken i New York, mot hela den fria världen, och 2003, en varm sensommardag, mördades Anna Lindh på NK i Stockholm av en psyksjuk man med kniv.

Det är mänskligt och dessutom en del av sorgearbetet att sätta sig själv i centrum av en kollektiv sorg.

"Var var jag när Palme sköts?"

"Hur fick jag reda på att två flygplan flugit in i de två tornen?"

När vi är med om svårartade chockupplevelser går vi utanför oss själva, samtidigt som vi sätter oss i mitten av det som sker. Det är så vi fungerar. Minns ni blomberget, som blod ur rännstenen, som växte fram på Sveavägen där Palme mördades? Minns ni blomhavet utanför NK? Minns ni alla små ballonger av eld över vattnet i Thailand för att hedra offren av Tsunamin 2004?

Vad kräver dessa handlingar? Gemenskap. Solidaritet. Empati. Vi står enade som människor, oavsett allting!

Den kollektiva sorgen viskar sanningar till oss som sedan lyfter i skydd av mörkret när vi blir ensamma. Men det är en väldigt tyst och varsam fjäril du fått till låns i ditt inre. För du måste vara mycket stilla för att kunna höra vad hon viskar till dig. Strax har de flesta glömt det där golvet, den där samhörigheten.

Livet kräver av oss, och ljuger därmed för oss, att vi inte ska leva nära döden allt för länge. Så vi glömmer och rusar vidare. Men som Tomas Tranströmer skriver om när döden en dag har kommit och tagit mått och du hinner glömma besöket, "kostymen sys i det tysta".

Så är det.

Vi kommer inte undan. Och det är när vi inser det vi kan bli riktigt fria.