Ingen skulle kalla Danderyd för ett getto. Här trängs de besuttna, de rika, de friska, starka och välartade människorna. De allra flesta är etniska svenskar. De allra flesta lever skyddade, välartade liv. Det är kärlek och värme bakom de tunga grindarna. Det är smek, tålamod och varsamhet i det varma skenet från brasan. Eller? Givetvis inte. Skammen, sorgen, tårarna och slagen är nog lika många bakom stenväggarna i Danderyd som på torget i Gårdsten eller Rinkeby. Missbruk, olycklig kärlek och missunnsamhet har varken kön, ålder eller samhällsklass. Men vissa saker händer aldrig i de rikas getton, utan bara hos de fattiga.
Jag minns en tidig morgon 1998. Jag hade varit ute på krogen och druckit. Mamma grät i luren och det var mörkt i rummet. Hon sade att det hänt något på Hisingen.
- Vad är det som har hänt, frågade jag.
- En brand på Hisingen. Det är många döda.
Jag vaknade till liv och satte på teven. Det var bilder från natten. Roterande blåljus, ambulanspersonal, övertäckta kroppar och gråtande ungdomar med filtar över axlarna. En lokal som använts till en stor fest hade brunnit. Döda kroppar staplades på varandra. 65 unga människor dog efter att över 400 personer trängt sig in i en lokal som var byggd för 150. Göteborg har alltid omgetts av en varm lyster. Verkligheten har alltid var en annan. Stadens starke man Göran Johansson hyste en gränslös popularitet. Alla knegare gick på bluffen att han var en av dem, att han minsann inte hade glömt hur det var att trampa fabriksgolv. I Göteborg är det viktigt att veta hur man trampar fabriksgolv.
Under flera år hade det talats om ett Ungdomens Hus i Göteborg. Flera lokaler nere i hamnen stod lediga. Det blev inget Ungdomens Hus. Det blev ett kasino i stället. Göteborg har alltid varit en mästare på att svika folk i tysthet. Göteborg svek de här ungdomarna.
Det här var kids som aldrig skulle ha en chans att komma in på ett ställe på Avenyn. Det här var ungdomar som helt säkert känt att stadens nöjesutbud inte var för dem, men som ville räknas de också, som ville vara en del av storstadens pulserande hjärta. Så de ordnade en fest som blev deras död. Göteborg tog inget ansvar för det som hänt. Man lade ner en krans och grät en skvätt. Det hade aldrig hänt i Örgryte. Det hade aldrig hänt på Avenyn.
Liksom branden i helgen aldrig hade kunnat hända i Danderyd. De sex barnen som dog av röken dog för att de var invandrare. De dog för att de bodde i Rinkeby. De dog för att vi lärt oss att skilja på folk i Sverige. De dog för att vi som har det bra ska fortsätta ha det bra medan det springer kackerlackor på golven i Rosengård, medan 63 utanförbarn dog i Backabranden, och medan sex barn dör i en brand i en annan del av världen, i ett Sverige som sobra kulturtanter tycker är spännande att tala om, och som en del skribenter koketterar med att de kommer ifrån fast de flyttat för länge sedan, fast deras upphöjning i de kulturella rummen gjort dem dryga och oförskämda. Det är ett Sverige som de flesta av oss bara ser på teve. De dog för att de var fattiga, andra klassens medborgare. Hade vi lyckats med ett enda gram av vår integrationspolitik hade de varit vid liv i dag.
Vi betalar ett pris för vår rikedom. I detta pris ingår bland annat att se människor på andra planeter med märkliga namn som Gunnilse, Angered, Rosengård och Rinkeby dö i olyckor som aldrig skulle hända där vi bor.
Vi förfasas och hastar sedan vidare. Det är grillparty i grannskapet i kväll och vem av oss köper vinet, vem köper planksteken?
