När vi dunkade ner vårt socialbidrag i bardisken vände bartendern blicken och såg oss i ögonen. Det var en fin tid. Det var en tid som kröp tätt intill huden. Det var saltvatten på kroppen, grus innanför allting.
Vi hade aldrig råd med taxi så vi fick gå hela vägen hem till Majorna.
Krogarna var smultron på ett strå över Kungsgatan, från Magasinet till Järntorget. Detta var svartklubbarnas tid.
Vi drack kall glögg på spårvagnen. Vi hade våra efternamn i tusch på skinnjackan. Vi ville så gärna bli något i den här världen. Vi ville göra skillnad. Vi var den första generationen som fått det sämre än våra föräldrar och vi garvade åt det.
Vi ville mer än bara överleva.
Vi var aldrig en del av Göteborg. Vi var en del av något annat. Vi skar bort kanterna. Vi skar bort det bruna, det intryckta, fuktskadorna, möglet, de hårda kanterna.
Det var som om Göteborg hade aborterat oss.
Vi var negrer. Vi hade sneda ögon. Vi var någon annanstans ifrån.
Det är en lögn att vi någonsin kom i från varandra. Det är en lögn att vi hittade hem. Vi hittade inte hem. Ingen av oss har kommit hem. Vi är inte hemma. Ingen skugga bakom titthålet som drar sig undan utan ett ljud.
Jag kräks på alla Bob Dylan-sentimentala proggare i gummistövlar som tror att deras ungdom är unik. Att deras småskaliga trevanden är viktigare än våra, vi som kom efter, vi som fick leva i allt det som de förstörde. Det är egentligen helt enastående hur fasansfullt effektiva de varit i sin historieförfalskning. Men Ian Curtis och Kurt Cobain är lika viktiga som Bob Dylan.
Vi fick det som blev över. Det var inte mycket. Vi har heller inga språkrör eftersom vi splittrades så tidigt, eftersom det vi blev lämnade med, verktygen vi fick, inte räckte till att både skapa oss en framtid och nu, i efterhand, beskriva den.
Vi sjuttiotalister har tyvärr köpt och gått på bluffen om att vi kom ifrån varandra. Det är vad makten vill. Att vi ska leva åtskilda och söndrade, att vi ska böja på våra gamnackar.
Vi skulle kunna stjälpa allting åt sidan, se allting tippa mot oss, men vi rör inte vid det som glittrar ens en gång. Vi rör inte vid våra egna liv annat än när vi måste och då är det med kalla, reumatiska fingrar vi rör vid det, som något dött, som om vårt eget liv är okänt för oss.
Vi har ingen gemensam röst men det hindrar inte att vi låter fortfarande, lite ostämt, lite tyst, men låter gör vi och vi har en hel värld här inne vi också. Vår ungdom är lika mycket värd som er. Vi skramlar när vi rör oss, allt vi varit med om väger, tynger ner våra steg, lämnar häpnadsväckande djupa steg i leran.
Jag önskar att någon berättat för mig när jag var ung att ingenting av det hemska som händer är något att vara rädd för. Att ingen av oss är ensam innerst inne. Att vi är här tillsammans.
Nu tar jag nya kliv över kullerstenarna med barnvagnen. Jag hinner knappt komma upp i lägenheten innan jag lyfter upp Milo och kramar honom, håller honom så nära att ingen tid i världen, ingen ondska, ingen djävulsk främling, ska hinna slinka emellan.
Jag vet att all kärlek är dömd till undergång. Jag älskar ändå. På tusen nya språk varje dag viskar jag hemligheter i min älskade sons öra.
Då ler han och jag inser att han kommer ägna sitt liv åt att frigöra sig från min kärlek.
