Vad är det för människor som gör barnprogram egentligen? Milo är förälskad i alla figurerna i "Drömmarnas Trädgård". Det är en märklig historia om ett sorts förvirrat troll som bor i en grotta, hånglar med stenar och älskar att cykla runt i skogen och tvätta andra stenar och sina vänners ansikten med en gammal tvättsvamp.
Han heter dessutom något så blottaraktigt som Makka Pakka.
Där finns också en frisinnad tjej i uppblåsbar kjol (hon heter Upsy Daisy) som sover i en säng på hjul under himlen, och hennes kompis, en sorts ljusblå tvättbjörn med fastsydd snuttefilt. Han heter Iggle Piggle.
Det sägs med emfas av landets församlade sjuttiotalister att den beskedlige Staffan Westerberg förstörde barndomen för oss alla med sina pannkakor och storpotäter. Det är naturligtvis inte sant. Vi såg till att sabba vår egen barndom (och hela uppväxten) genom att skämmas för våra hjältar och glömma det förflutna.
I mitten av nittiotalet när jag cyklade runt med min systemkasse och med ojämna mellanrum lyckades bli inbjuden till mer stationära och anpassade vänners barnkalas, hände det ibland att jag fastnade framför ett avsnitt av Teletubbies. Jag stirrade hänförd på nallarna i olika färger. De såg allt annat än oskuldsfulla ut. De såg mordiska och ibland till och med kåta ut. Jag försökte förklara det för en korvkokande pappa ute i köket men han lyssnade inte. Mammorna satt i sina snickarbyxor i ett annat rum och eftersom jag inte hade barn själv var jag totalt utraderad ur alla former av samtal.
Så jag gick tillbaka och satte mig med barnen och tittade på dessa märkliga björnar med någon form av mottagning i sina antenner för ibland hände det att magen började glöda på dem, och vid ett sådant tillfälle kom en liten, liten dansant björn ner från himlen, tillsammans med ett tivoli, och började dansa till de andra figurernas uppenbara förtjusning.
Jag vet inte vad jag såg i barnens ansikten. Det var inte glädje eller lycka. Det var mer en sorts förundran, paralyserad fixering, som inte alls såg särskilt hälsosam ut. En lila Teletubbie hade damväska och blev juckad emot av den gula Teletubbien. Det var besynnerligt och rätt osmakligt.
Jag stirrade på min ölflaska. Hade jag verkligen bara druckit fyra öl? Det kändes som fler när jag såg ett stort barnansikte täcka hela solen och skratta ner på björnarna som nu sprang runt som påtända hippies medan utplacerade kaniner skuttade i vild glopp mellan träden...
Jag åt en korv, drack mina öl, såg mammorna spilla bröstmjölk över sina papptallrikar med pastasallad, och insåg att:
1. Jag fick skylla mig själv att jag var ensam.
2. Jag skulle aldrig sätta mina framtida barn framför denna uppenbart vulgära knarkpropaganda.
Nu heter Milos hjälte Makka Pakka och varje gång han får springa fritt och hittar han en sten sätter han sig och tvättar den som sin idol. Vem kan man stämma? Vem kan man vända sig till för att få allt detta förklarat för sig? Kan man barnsäkra barnkanalen?
Vad händer när vi får en hel generation som vuxit upp med Pontepinerna, små, märkliga figurer som bor nio och nio och kommer flygandes ur sin skorsten när det är dags för lek... Vad händer med vår framtid när de som bestämmer har alla dessa galna uppenbarelser med sig i sitt hjärtas bagage?
Snälla Staffan Westerberg. Om du läser detta. Hör av dig till mig. Så går vi samman och skriver en ny Pannkaka tillsammans så vi får någon ordning på barnen omkring oss. Vi måste fixa detta!
