Vi har svalt den offentliga lögnen om att vi blivit friskare. Vi läser statistiken och nickar förnöjt åt siffrorna.
Redan den socialdemokratiska regeringen (det glöms ofta bort i debatten) bestämde sig för att få ner antalet sjukskrivningar. Hur gör man det allra bäst? Man höjer ribban hela tiden för vad som är sjukdom. Man sänker ersättningen för den som är sjuk och tvingar sjuka att arbeta. Då försvinner de ur systemet och siffrorna ser bättre ut.
Man lägger all makt i händerna på anonyma bödlar, så kallade försäkringsläkare som utan att behöva träffa en enda människa och få kött och blod på sina patienter, kan bestämma vem som är tillräckligt frisk för att jobba.
Det talas ofta om det personliga ansvaret nu för tiden. Det är ett oftast ett bra samtal. Det personliga ansvaret sträcker sig långt.
Men när får vi se en försäkringsläkare ta sitt personliga ansvar? När får vi se henne träda ut ur sin anonymitet och ta ansvar för sina beslut? Varför är det inte orimligt att en människa som aldrig träffat dig, aldrig sett dig i ögonen, aldrig skakat din hand, aldrig lyssnat på dig, aldrig försökt begripa varför du mår dåligt, ska ha makten över ditt liv, och bestämma att du alls inte är sjuk? Varför är ett sådant system acceptabelt?
Jag ifrågasätter också det personliga ansvaret hos varje enskild handläggare på försäkringskassan som enbart väljer att hänvisa till rådande lagstiftning. Det är att avsäga sig allt moraliskt ansvar. Tror man på att tvinga sjuka tillbaka till jobbet ska man stå för det. Om man däremot inte tycker det är okej, har man ett personligt ansvar mot sitt eget hjärtas röst. Kanske är man fel person på fel plats? Kanske finns det minst en miljon andra grejer man kan göra?
Statistik ljuger. Vi har något färre människor sjukskrivna men vi har knappast färre människor sjuka. Det är en gradskillnad där. De psykiskt sjuka har ingenstans att ta vägen. Det räcker att ta en promenad genom vilken stad som helst, vid vilken tid som helst på dygnet. Gatorna kryllar av uppenbart sjuka människor.
Häromdagen strök en känd våldsbenägen missbrukare med grava psykiska problem runt sandlådan där jag lekte med min son. Jag fick fly undan honom som man springer från ett störtregn. Skulle han kunna göra mig eller Milo illa? Ingen aning. Men vem tar chansen?
Varför sitter inte dessa människor på ett sjukhus? Varför är de ute på gatorna? Det kan inte vara rimligt att man ska behöva vara rädd för galningar mitt på ljusa dagen i en mellanstor stad i Sverige. Men där är vi. Vi har fler psykiskt sjuka galningar på våra gator än någonsin. Det är som om vi accepterat de återkommande och ologiska våldsbrotten, de oresonliga knivmorden.

De är numera en del av vår nyhetsrapportering. Fler unga än någonsin äter sömnmedel. Bris slår rekord i antal samtal varje år. Människor trasas sönder när de ständigt misstros, ständigt ifrågasätts, ständigt tvingas utstå en klappjakt. Deras liv slår i spillror.
Det hela påminner om när jag bodde i Göteborg och varuhuskedjan Nordstan beslutade sig för att hålla sina dörrar stängda på nätterna, för att få bort uteliggarna, knarkarna och hororna. "De är borta" sade föreståndaren med ett leende.
Knappast va? Det tog inte många dygn förrän man fick skyffla bort det första ihjälfrusna fyllot från en offentlig toalett på Hisingen.
Vem tog det personliga ansvaret för hans död?
Sverige är ett land för vinnarna. Alla andra är bakterier i samhällskroppen.