Jag står vid Norra Bantorget i Stockholm. Det är tidig morgon. Hotellet slumrar fortfarande. När isen fryser på gatorna är det som att halka fram på silver. Vi kikar ängsligt upp mot husen för att inte få nedrasade istappar i huvudet. Snön yr som rök. Jag tycker om att samla tankarna när jag blir ledsen.
Vi som är ute tidigt på morgonen en söndag i huvudstaden är medlemmar i samma hemliga klubb. Vi nickar i samförstånd när vi går förbi varandra. Vi är en trogen skara, en skön blandning av sömnlösa grubblare, kyrkobesökare, resenärer och hemvändande rumlare. Jag håller armarna bakom ryggen som en riktig författare. Jag stryker med blicken över husen, över vattnet. Tankarna lyfter på sina ljusa vingar.
Jag får gå snabbt för att hålla mig varm. Östermalm är som en sluten stenstad hämtad ur en saga. Dova, stumma portar. Snöröjda gator och små butiker med nyputsade fönster. "Min kropp är en rivningskåk/ men här är bättre än på Östermalm" sjunger Imperiet.
Längs Nybrogatan svajar julstjärnorna i den lätta morgonvinden och en bunt tidningar ligger laddade med nyheter och rykten från en värld som på något sätt känns mer avlägsen nu, när den är närmare, än den gjorde förr, för tjugo år sedan, när jag själv var mycket ung och drömde om det jag har just nu.
Vi är så rörande märkliga. Vi stramar upp oss för främlingar. Vi vill ha de tillfälliga människornas gunst medan de vi älskar långsamt tröttnar på våra vanor. Ingenting av det märkvärdiga som hänt mig har varit av egentligt värde. Priser, framgång, kändisskap. Det står sig slätt mot lyckan när vardagen faller på plats. En hårlock som trillar ner på just det där magiska sättet hos henne jag älskar. Milos skratt. Känslan av trygghet, värme och tacksamhet när jag strax före midnatt tömmer diskmaskinen eller äntligen får lite tid över för att stryka en skjorta. Lugnet när dörren är låst och brasan i kakelugnen låter och ser ut som på film.
När jag står stadigt som man, älskare och far framför badrumsspegeln och helt plötsligt inte kan hålla tillbaka ett tacksamt leende för allt jag fått vara med om, alla människor jag träffat, alla märkliga vägar och irrgångar som lett mig hit, till just denna plats på jorden.
Familjefaderns ansikte som vilar i spegeln är smekt av snart fyrtio års olika vindar, av människor som kommit mig nära. Jag finns på tusen ställen samtidigt. Det är en glädje att bli äldre! Jag ställer ut små Marcus-brickor över hela spelplanen. Tärningen ser på mig med sex ögon varje gång. Jag vinner hela tiden. Det är fantastiskt.
När jag kryper ner i sängen på kvällen är det inte mitt yrke eller mina strider som följer med. Det är vardagens små segrar. När jag långsamt och omsorgsfullt viker ihop Milos lilla täcke (med de dansande hästarna på) och plockar undan hans leksaker för natten, är det som om glädjen sipprar ut i mitt blod som en välsignad drog. Den glädjen har mycket lite med skrivande, bekräftelse och framgång att göra.
Jag hinner tänka min tanke ett helt varv, ett helt dygn innan jag är framme vid hotellet igen.
Ingenting rensar skallen som en iskall morgonpromenad. Jag vet inte om jag är lycklig. Det är i mitt fall inte ett särskilt långvarigt tillstånd. Men jag är inte olycklig. Det är en bra start. Jag går ett helt varv och det tar lång tid. Hissen rör sig som en dykarklocka upp till min våning där Jonna och Milo fortfarande sover och jag kryper ner hos dem, kramar dem länge och somnar sedan helt stilla, som om min sömn var en bön om en ljusare och godare värld.
