Hur läker man sår man inte ser?
Du blöder men du vet inte varifrån. Det är som att gå vilse i sin egen stad. Allting är främmande. Din röst går dig förbi. Dina ­vänner avlägsnar sig, som när man ser genom en felvänd kikare. Nätterna rider dig som en skam. Du känner dig som en brottsling, men du vet inte vem du är ansvarig inför, eller vad det är du gjort.
Du lever i ett tryggt och vuxet liv nu. Dr Martens-kängorna du köpte för att hålla dig torr och cool hela vintern står oanvända intill ytterdörren. De känns helt fel. Du är 40 nu. Du kommer inte undan den här känslan av overklighet.
När någon frågar varför du gråter har du inget svar. Du vet inte helt enkelt. Kanske tänder du några ljus i en kyrka och sitter ner där ett tag, känner hur tillvaron äntligen saktar ner, hinner ifatt, rör sig varsamt genom dina kläder, genom dina masker, genom dina stelnade grimaser av leenden du håller upp för världen.

Den här världen har inte tid för drömmare. Det här landet har inte plats för tårar. Det står allt mer klart för mig. Sorgen, som tidigare varit en del av livet, ett kvitto på att vi levt, är nu en pervers defekt som vi lär oss att inte visa, att gömma undan, att förtränga i mörka vrår där den växer och växer och växer när vi har blicken riktad åt ett annat håll, åt det håll våra mot och medmänniskor kräver att vi ska rikta blicken, så rasar allting till slut i befrielse och i förbannelse.

Varje gång jag inte gråter applåderas jag. Varje gång jag gråter jagas jag som en hund nerför varenda förbannad gata som klåparna tagit över, dammat ren från allt som stör den perfekta, fascistiska ordningen.
Vi är ett land helt utan andlighet, helt utan värdighet. Vi lever i en tid och ett land som premierar känslolösa ledare, som straffar människor som bär sina känslor som medaljer.
Vi lever i ett land som älskar att se sig själv i skyltfönstren. Ingenting kan bringa Sverige på fall. Ingenting kan få oss att gå ner på knä och knäppa våra händer. Men på flera sätt känns Sverige 2012 som Chester Mill, den lilla staden i Maine i Stephen Kings bok Under Kupolen. Vi lever skyddade från allt.
Men eftersom vi lever skyddade från allt lever vi också på flykt från allt. Vi lever i avsaknad av frid, tolerans och läkning. Vi är sönderslagna människor i ett land som exploderar av vackra färger under glas, som aldrig visar en enda spricka utåt. Men våra egna kroppar har exploderat av sorg för länge sedan.
Vi visste inte hur vi skulle göra för att läka det där såret. Vi visste knappt om att vi förblödde. Vi trodde vi vann och låg först medan allting av värde hände någon annanstans.
I våra drömmar rör vi oss friare. Där kan vi mötas igen, alla vi som svor åt att aldrig glömma varandra, hur lång evigheten än skulle visa sig vara.

Jag trodde nog jag var läkt. Jag trodde nog jag drömt mig stark och säker. Men jag är som tunn, tunn rök som stiger upp från mina böner. Jag är ett ständigt sökande, en sönderslagen spillra i ett land som har läkt för länge sedan och ser på sorgen med förakt och äckel.
Jag dricker en kaffe, äter en varm macka med stark salami och bränner mig på tungan.
Under flera dagar söker tungan efter det lilla såret inne i munnen, som för att försäkra mig om att smärtan är där, att den är kvar och att den inte lämnat mig...