Nyår på fredag.
Igen.
Tiden planar ut framför mig. Mitt vemod blir tyngre med åren. Vilket så klart är helt naturligt eftersom jag får mer och mer av mitt liv bakom mig.
Förr fanns bara enstaka fält av tid och människor i det förflutna. Nu ryms stora landsändar där och det kryllar av ansikten, leenden, halvt bortglömda famntag, kyssar, strider, vinster och förluster.
Hade jag, i mitten av det där vimlet, en svartklädd, tanig halvpackad pojke med stora drömmar, tyckt om mig? Hade han hälsat, sett mig i ögonen, kommit fram och hälsat?
Hade han alls känt igen mig?
Jag byter om på gymmet. Jag rör mig som en gammal gubbe. Jag har strumporna över långkalsongerna för att de inte ska korva sig. Jag har ansiktskrämer och svindyr klocka. Jag springer och springer på det där löpbandet. Jag cyklar och cyklar på de där fastspikade cyklarna. Efteråt sitter jag och skrockar med de andra gubbarna i bastun.
Det har slutat snöa. Slasken är gallfärgad. Människorna hukar i gränderna.
På det stora torget mitt i staden har de ordnat en isbana. Barnen slipar underjordens emaljöga med sina skridskor, halkar, skrattar, sliter i varandras galonbyxor. Efteråt sitter de snörvlande längs snörampen och äter ostmacka och dricker skrynklig choklad.
Var jag en gång en av dem? Och när?
Nu går jag förbi med min långa svarta rock.
Vintern, kamrater, är en prövning för oss alla.
Arbete, familj och Gud. Ska jag vara helt ärlig? Jag har också sett på den där treenigheten som något ytterst skamfilat, nästan obehagligt. En sorts konservativ och eländig gammal get på tre ben.
Ska jag fortsätta vara ärlig?
Jag har kommit fram till att arbete, familj och Gud är det enda som består när resten av världen sluter sig som en blomma, när dörr efter dörr mot flykten stängs, när du måste vara en stark människa när du allra helst vill bryta dig in i en källare och bara ligga där och gråta till midsommar.

När jag ser varifrån jag får min kraft är det från dessa tre. När jag ser var jag finner kravlös kärlek är det från dessa tre. En enda sak som skrämt mig allra mest under 2010. Urholkandet av det okränkbara. Män-niskovärdet som något att schackra med. Som om vår mänsklighet hade ett pris, lågt satt. Vägen till försoning och tolerans går genom tro och tolerans. Vår perverterade egoism förstör oss på fler sätt än vi vill erkänna.
Det blev ett bra år. Vi fick en dotter i augusti. På julafton friade jag till Jonna och fick ja. Jag gav ut en roman som uppskattats. Jag fick turnera med min hjälte Wayne Hussey. Det hände en massa andra grejer också, men jag tror alla listor står er upp i halsen.
Jag kommer hem och ställer ner träningsväskan. När Milo (nyklippt och fantastisk) kommer springande mot mig med sina utslagna armar, som en blomma, och jag böjer mig ner för att ta emot honom, är det som om alla världsdelar inuti mig flyter samman, som en näckros på sjön om sommaren, och när jag kysser honom i nacken och hör hans skratt förstår jag att jag, rent objektivt, är världens lyckligaste man.
Och döden, för en liten stund, drar sig undan, hukar i sitt regn som en gammal impotent blottare.
Gott nytt år, medborgare.