Vi är ett land av bönder.
Om jag hade varit tio år yngre hade den raden skrivits i en sorts överlägsen positionering. Nu är det en hyllning.
Det spelar ingen roll hur uppkopplade eller urbana vi än blir. Vi är bönder. Vi är från den här karga Norden. Vi har vintern i blodet som ett gift. Vi har mörkret i våra steg.
Det är också därför vi älskar ljuset som få andra människor på den här jorden.
Jag minns en sommar i Umeå för drygt tio år sedan. Solen gick inte ner alls. Jag fattade ingenting när vänner och bekanta började hänga för gardinerna mot det där ljuset.
- Kom och sov, sade vännerna, du blir tokig av ljuset.
Men jag satt uppe. I flera dygn. Tills jag mycket riktigt blev tokig av ljuset.
Under ena halva av året är det aldrig ljust, och stora delar av andra halvan är det bara ljust. Fantastiskt. Vilket sagoland.
När jag berättar om Sverige för vänner i Italien vill de alla höra om skogarna och norrljuset, om fjällen, vidderna, skogarna, de små grusstigarna rakt in i naturens hjärta. Italienarna kan allt om städer. De har några av världens vackraste i sitt eget land. De vill veta hur mörkt det är i en skog i november. De vill veta om man kan se älg eller varg.
Vi ser oss gärna som ett land i framkant. Men det är en rätt ängslig lutning. Ibland känns allt plågsamt konstruerat. Stressen, statusen, pengarna, lägenheten, de anpassade åsikterna, grillen, uteplatsen, den svarta städhjälpen, våra tafatta försök att hela tiden andas och putsa på ytan.
Vi speglar oss i varandra och är sedan borta. Allt som tar tid stöter vi undan, studsar som döda flygfän mot vindrutorna medan vi dundrar fram i tvåhundratio.
Våra stora städer är bleka kopior av andra länders stora städer. Vi tränger ihop oss runt de tre storstäderna men det vi egentligen älskar med det här landet, är naturen, skogarna, sjöarna, vattendragen, bäckarna, tallarna, granarna på rad. Sverige som ett sagoland.
Stockholm är som en glittrande mur mot resten av landet. Och det är dit vi längtar i hemlighet. Det är ut och bort vi drömmer oss när vi låter blicken löpa gatlopp för att inte fastna i en främlings ögon ombord på bussen eller tunnelbanan.
Sommaren är en välsignelse. Det gör inte ont att ta emot den. Man kan sitta med sitt ansikte, öppet som en bok, mot de ljumma vindarna, saltstänket från havet, solen som ett mynt för oss alla, fattiga som rika.
Sommaren är solidarisk. Den är lika för oss alla. Sommaren är ett syskon när alla andra flyr. När ingen ringer längre. När tillvaron sluter sig som en ond hand över ditt liv, finns allt det här jubeltokigt underbara precis och bokstavligen runt hörnet. När vi gör oss av med allt tungt och meningslöst är livet som värdigast.
Just nu, denna onsdag, och kanske några dagar till, står Sverige på randen av fulländning. Man kan höra växtligheten prassla under fötterna i gräset. Man kan se hur allt det gröna skummar ur träden som ur gamla buteljer. Man kan känna himlen strama sig mjölkvit över taken.
Det finns ingen skatt eller avgifter på att gå ut tidigt en morgon och luta sin gamla rygg mot ett träd och sedan bara låta åren, minnena, sorgerna och tårarna, lämna kroppen i samma takt som den gula solen rör sig över den blå himlen.
Skogen, åkrarna, fälten och stugorna. Det är Sverige det, ett land av bönder.
