Sverige är ett naivt litet land. Det finns de som tycker det är en sorts belastning. Jag tycker tvärtom.
Jag älskar att Sverige inte riktigt begriper att världens ondska, tillvarons mörker, läcker in också här, flyter över våra gränser som ett trasigt avlopp.
Vi tycks bli uppriktigt förvånade varje gång något händer. Ändå har vi fått en statsminister och en utrikesminister brutalt mördade på öppen gata. Nu har terrorn nått oss. Och vi verkar uppriktigt förvånade. Som om vårt land var ett bihang till världen.
Jag gillar ändå att vi står där i dörrposten till Europa, som ett barn i dörrposten när föräldrarna har fest, och bara stirrar tårögd rakt fram. Besvikna. Bedragna.
Bland det bästa med Sverige är just den här naiva, kärleksfullt godtrogna naiviteten. I dessa tider ska man vara en cynisk, kalkylerande realist. Det finns väldigt lite plats för godhjärtade och godtrogna idealister. För att inte tala om romantiker.
Jag gillar att vi tror gott om varandra. Jag gillar att Sverige i en sorts kollektiv masspsykos tycks tro gott om sina medmänniskor. Det finns något genuint vackert i det där. I många andra länder utgår man ifrån att varenda jävel försöker blåsa en. Man är skyldig tills man bevisat motsatsen. Och man får bevisa motsatsen bra länge innan budskapet går fram.

Sverige är tvärtom. Här vill vi inte tro på ondskan ens när vi ser den i vitögat. Att vara naiv är att en aning dumdristigt tro på godheten i en värld svårt ansatt av ondska. Hur kan det vara en dålig grej?
Det finns mycket självklart som är värt att försvara i Sverige. Som att strosa Drottninggatan fram utan rädsla för att bli sprängd i luften av terrorister. En rätt naiv, självklar grej för oss. Men inte för alla.
Kanske är det helt nödvändigt att dela upp människor i oss och dem? Mycket av det vi älskar med det här landet, är sådant som andra vill se utplånas.
En förbjuden tanke: Vad hade hänt om terroristen tagit sig några hundra meter till? Vad hade hänt om hans bomber och spikar rusat genom dig, din flickvän, din son, din älskade lilla dotter? Vad hade hänt om du stått där i allt blod och skrapat ihop kroppsdelar från din mördade fru?

Läskiga frågor. Men inte hypotetiska. Några sekunder till, kanske en minuts promenad, och några av oss hade behövt ställa de där frågorna.
Det här kriget känner inga gränser. Det här kriget är svart och extremt ondsint. Det här kriget utnyttjar vår naivitet, älskar vår sårbarhet. Det är ingen enskild galning eller isolerad händelse. Det här är ett världsomspännande nätverk.
Jag läser i tidningen om forskare och debattörer som vill flytta fokus till det faktum att Sverige har trupper i Afghanistan. En samhällsvetare vid Linköpings universitet, Erik Berggren, är rasande på hur medierna målar upp det som hänt. Han vill att vi ska förstå varför det sker. Han menar att Sverige till viss del har sig självt att skylla eftersom vi krigar i Mellanöstern och "sitter ihop med resten av Nato."
Det är lite som att anklaga en flicka för att vara utmanade klädd om hon blir sexuellt trakasserad.

Om terroristen i Stockholm hade lyckats med att spränga oskyldiga människor i bitar, hade då denne Berggren eller någon annan av hans rättänkande kollegor, åkt runt till de anhöriga och förklarat att deras son eller dotter, far eller mor dött en fasansfull död för att Sverige har soldater i ett annat land?