Du håller nog med om att det inte är okej om jag skulle dra på mig rånarluva och skrämma livet ur dig genom att välta omkull grejer i din trädgård, pissa i dina vinbärsbuskar, kasta saker, stå tryckt mot din altandörr och skrika vidrigheter om dig och din familj, önska livet ur dina barn, förklara högljutt för grannskapet vilken medelmåttig människa du är. Tänk om jag skulle förklara det med att det är min "demokratiska rättighet."
På internet är det en demokratisk rättighet att anonymt få skriva exakt vad man vill till vem man vill. Det är väldigt viktigt för många människor att få ta chansen att fullständigt förnedra och håna människor de inte känner, och veta att de kan klucka i sitt mörker, utan att någon vet vilka de är. Det är den ultimata fegheten. Det är så tröstlöst ynkligt att man ryser. Sådana är villkoren. Helt och hållet orättvisa villkor.

För när jag skriver något står jag för det med mitt ansikte och mitt namn. När någon hatar anonymt förändras förutsättningarna. Jag är oskyddad och värnlös. Angriparen alltid skyddad. Vad är det för en sorts demokrati?
Jag har fått höra att jag får skylla mig själv. Av en enda anledningen att jag är en "offentlig person." Exakt vad betyder det? Är jag en andra klassens medborgare? Träder nya villkor in för oss som skriver och verkar i offentligheten? En annan journalist frågade om jag verkligen hade rätt att känna mig sårad eftersom jag" ingalunda är en svag person, utan en framgångsrik författare."
Med den logiken är det alltså inte längre jag som äger tolkningsföreträde till mitt eget liv utan andra, utifrån. "Du är framgångsrik. Därför ägnar vi en hel hemsida åt att trakassera dig och din familj."Med samma retorik kan man hävda att en lättklädd flicka får skylla sig själv om hon blir angripen eftersom hon ju bjöd in till det...

Jag är en harhjärtad och blödig jävel. För det ska jag straffas. Jag har försökt hålla mig undan den värsta stanken, den värsta avgrunden. När jag till sist fick en länk och stirrade ner i den där ravinen med hjälp av den nya tidens mediala mobbare (jag kan inte ens skriva deras namn, fingrarna lyder mig inte) så upptäcker jag att de, likt alla mobbare, skapar en bild av en människa som inte finns, de omänskliggör mig så till den grad att det blir enkelt, jag till och med berättigat och riktigt, att i blogg efter blogg, månad ut och månad in, håna och förlöjliga mig och min familj.
En kollega uttryckte det som att man får räkna med att "bli en råvara vid sådana där köksbordssamtal" och kanske har han rätt. Lika bra att dra sig undan då. Lika bra att helt sluta bjuda in till fest när man vet att fega och ynkliga tangentrunkare kommer dras dit och bara sabbar allting.

Samtidigt prisas mobbaren. Den anonyma mobbaren har till och med ett eget parti i Europa. Kommer piraterna slåss för oss också, för oss som sablas ner på forum och bloggar, eller är vår tystnad en del av deras demokratiska pris?
Det borde vara ett större demokratiskt problem att röster tystas.
Med det skrivet vill jag också tacka alla som hört av sig med fina (och underskrivna) hälsningar sedan jag släckte ner min blogg. Hoppet om en anständig ton i det offentliga rummet lever.