Solen! Där är den ju!
Snön smälter överallt. Det droppar och porlar som en symfoni. Himlen är azurblå och man får några stygn av vår över det här förbannade såret som vintern slitit upp.
Varje steg kräver stor eftertanke.
När tanken slinter gör foten det samma.
Fokus alltså. På gatan som är ådrig av gammal is. Gruset är en halv decimeter in i isen.
Ju äldre man blir, ju mindre blir ens geografiska spännvid. Gymmet, dagis, kyrkan, affären. Mer är det inte. Men det inre landskapet breder i stället ut sig. Det är fantastiskt. Det räcker med en fåtölj, kanske en liten pall för fötterna, en timme för sig själv och man kan resa precis vart man vill.

Människor är besynnerliga. Jag säger som Thåström; Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal. Jag pratar med en del av dem i Karlavagnen på fredagar. Jag tar de alltid i försvar. Även om de är packade eller bara konstiga. Ibland får jag brev från några av dem. Efter min text om Noomi Rapace fick jag ett brev från ett äldre par som uppenbarligen retat sig på att jag kallade Sverige för en "blindtarm i världen." Det tog hus i helvete hos dem för jag fick en ilsken lista över massor av länder i Europa som är mindre till ytan än Sverige. Det hela var sinnessjukt noggrant redovisat.
Men oftast får jag faktiskt beröm. Det är lätt att glömma när man är en patetisk överkänslig poetjävel som har en pervers förkärlek för andra människors godtyckliga omdömen.
Dessutom har jag lärt mig att se igenom människor. Bakom allt det där frostbitna allvaret rusar ett vansinnigt skrattande barn fram över tusen ängar. Hur kan jag då veta det? Därför att jag är som du. Det som förenar oss är tusen gånger mer än det som skiljer oss åt. Varför gömmer vi det där barnet när det skulle kunna lära oss hur enkelt det är att sno bollen från mörkret och dribbla sig fri mot varenda demon i hela världen.
Solidaritet med Gud är nyckeln till världen, till solen, till skrattet, till varaktig gemenskap med dina medmänniskor. Det spelar ingen roll hur många humanister som vill skrika sig fria från änglar och helgon.

Man borde göra som tanterna i mitt kvarter, sko sig med stål och dobbar. Det låter som ett Speedway-race när de kommer gående på innergården. Fantastiskt. De vill bjuda mig på kaffe och tala om mitt vemod. De är oroliga för mig, säger dem. De har läst mina böcker och tycker jag borde dricka mer kaffe och äta fler bondkakor. Säger dem. De kanske har rätt. Jag vet inte. Jag ser dem bara genom fönstret rätt sent på kvällarna när jag bär ner dagens skörd av sopor och blöjor till soprummet.
Vilken märklig värld detta är ändå. Vi sitter i våra lägenheter, i våra små fönster, i våra kuber av hus, och känner oss lite trötta, lite gamla och ensamma när det tar två, max tre, minuter att kliva ut och gå fram till en dörr och ringa på.

- Jag kallar döden för Roger, sade en dam i trapphuset till mig häromdagen.
- Varför det? frågade jag.
- Därför att han ser ut som en Roger, sade damen.
Jag hade inte tänkt så. Döden heter Roger. Det är ju självklart.
I år ska jag be så starka böner till Gud att han bär mig genom vintern som en fågel. Jag ska dessutom hjälpa honom på traven och flytta till Rom.
I Rom finns det ingen som heter Roger.