ROM. "En trist gammal stenhög", skrev Strindberg efter ett kort besök i Rom.
Han kan inte ha varit nykter.
Han måste ha suttit sviken och surmagad på något undangömt absinthak någonstans.
Rom är allt annat än trist. Du har inte varit förälskad om du inte varit i Rom. Staden är en manifestation av civilisation, av poesi och andlighet.
Här ryms stora delar av den fria världens samlade skatter av konst, litteratur och arkitektur. Jag älskar att gå vilse med flit, flika in på en smal gränd som bär i väg uppåt en bit, storögt förälska mig i husen, maten, ljuset, människorna.
Det här skrivs på en takterrass vid Campo De Fiori. Själen har fri lejd över alla kyrkor, hustak, gränder, torg, vespor och bilar. Det är 28 grader i skuggan. Jag märker inte ens att jag blir svettig. Jag märker för varje timme som går mindre och mindre av mig själv. Är jag hungrig? Ingen aning. När drack jag vatten senast? Jag är ett öppet spjäll.
Jag är nu i verkligheten precis så sårbar, rädd, ensam och därför värd att älskas som jag drömmer att jag ska vara, som jag skriver att jag vill vara.
Mitt ego smulas sönder. Mina tafatta fiender hemma i Sverige ramlar av som mjäll. Min egen otillräcklighet, mina ständiga känslor av att inte duga någonting till, får vaggas till ro under en mässa i Santa Maria in Trastevere. Här är min skräck medaljer. Här är min tro på Gud fysisk. Här ryms min ständiga brist, mina tillkortakommanden under den azurblå himlen.
Det är varmt. Vesporna surrar som getingar i gränderna. Vinden fläktar och drar igenom svettiga amerikaners blommiga skjortor.
Jag ser hur de städar undan efter fruktstånden nere på torget. En kvinna sköljer ansiktet i kallt vatten.
Sporttidningen är stor som en kamelfilt och inte häftad så det gäller att ha handlag med sidorna när vinden friskar i.

På flera ställen runt om i staden har man börjat borra i marken för en ny tunnelbanelinje. Det finns två, A och B. Den tredje, C, har man försökt få i ordning under tjugo år. Varje gång man börjar gräva i marken snubblar man över sönderslagna gamla krukor från Jesus tid, arkeologer flygs in från hela världen och börjar putsa med sina små finlemmade borstar.
Klart att allt tar tid då.
En del romare jag talat med är upprörda över att det förflutna tycks betyda mer än nuet och människorna som bor och verkar här i detta nu.
Det ligger en del i det.Men som tillfällig gäst här är det i stället märkligt hur tydligt och vackert man lyckas leva i nuet, just för att man är i en stad som är tidlös.
För mig är staden outsägligt när-varande. Den är levandesom en korridor man förtroligt kan följa rakt igenom historien. Manfärdas två tusen år på ett ögonblick.
Man hamnar aldrig vilse. Rom är en saga. Som är sann.

Den trista stenhögen Strindberg diktade om härstammade från hans eget hjärta. Jag älskar att min lågmälda sorg, min glädje, min melankoli och min svarta humor inte minst, tas på allvar i den här staden och inte showas bort med ett förgängligt skratt som hemma i Sverige.
Jag har mitt hjärta i Sverige, hos min familj, min son och Jonna. Men en del av mitt hjärta är för alltid förlorat här i Rom.
Ingenting jag säger eller gör kan få den sista delen att följa med hem.