Har vi slavar i Sverige? Livegna köttstycken med programmerade kommandon? Har vi robotar vars enda bedrift här i livet är att stå vid ett löpande band och montera ihop bildelar? När man läser om människorna i Trollhättan får man det intrycket. Allting handlar om Saab. Förfärade och undergångsdrömmande reportrar går runt i den drabbade staden som vore Trollhättan Tjernobyl.
Det roligaste är att se hur invånarna i Trollhättan inte riktigt delar uppfattningen om att alla borde lägga sig ner och automatiskt självdö för att en industri eventuellt läggs ner. De vet vad alla andra också vet. En människa kan aldrig enbart degraderas till enbart arbetare. Hon är tusen andra saker också. Mamma eller pappa. Hustru eller man. Bokälskande romantiker eller drömmare. Fotbollsintresserad medelålders frimärkssamlare. Kutryggig charmör med blommande växthus. Motorintresserad yngling med ambitioner att en dag få köra en riktig Ferrari. Och tusen andra saker.
Invånarna i Trollhättan är alla och envar miljoner andra saker än enbart Saabanställda. Kanske är det därför som folk där inte sjunger med i mediernas undergångssång.
Jag förstår att rapporteringen ser ut som den gör. Människor älskar att läsa om katastrofer de själva inte är berörda av. Men en katastrof är nästan alltid första kapitlet till en helt ny bok. Det känns inte så.
Gud ska veta att det inte känns som att det är en chans man får när man får sparken, drabbas av sjukdom eller skilsmässa. Livet slås i spillror. Allting vacklar. Man är på ständig inandning. Man är mycket rädd.
Men ur den där rädslan guidar livet oss rätt trots allt. Vi fastnar inte i gränderna. Vi hittar ut till sist. Det tar tid. Det gör ofta mycket ont. Men en morgon ska vi upptäcka att väggarna ramlat ner rätt snyggt runt omkring oss. De stolta medborgarna i Trollhättan överlever garanterat.
Jag glömmer inte varifrån jag kommer. Det enda jobbet som jag har fått sparken ifrån är från Postens julsortering. Jag led av svårt Karl-Bertil Jonsson-syndrom och la ner tjocka paket i en grön Konsumkasse. Chefen fick syn på den och frågade vad jag höll på med. Jag fick sparken. Det var rätt åt mig.
Många av oss lever med outlösta drömmar. Som rädda fallskärmshoppare håller vi tillbaka drömmarna. Dörren ut öppnas aldrig. Vi gömmer oss i trygghet och harmoni. Men precis under ytan skälver det av planer, förhoppningar och begåvning. Att få sparken kan vara det som krävs för att våga hoppa.
Jag har gått hårt åt enskilda anställda hos våra olika sociala myndigheter. Jag tycker alla har ett enskilt ansvar för vridningen mot ett kallare samhälle. Men det finns så klart välsignade undantag och jag hoppas de friställda arbetarna i Trollhättan kommer få möta någon av dem. Alla är inte känslolösa monster.
Jag minns en handläggare på socialkontoret under mina fattiga poet-drömmar-år som faktiskt tog sig tid att prata. Hon lyssnade verkligen. Jag betydde något. Det jag ville bli var inte bara värt lätt höjda ögonbryn, ett snett leende och illa kvävd gäspning.
Hon skickade en extra utbetalningsavi och jag blev helt paff. I kuvertet med checken hade hon skrivit "Det finns tariffer för hushållsredskap. Jag har på eget bevåg beviljat dig detta." 2 700 kronor extra. Det var högsta vinsten.
Jag glömmer henne aldrig. Jag minns henne med värme. Jag har till och med skickat mina böcker till henne. Hon trodde på mig. Hon skilde ut sig genom att tro på mina drömmar.
En enda gnutta visad medmänsklighet och man har ristat in sig för evigt hos en människa.
