Sverige är det land i världen som snabbast avsäger sig det förflutna. Vi rev våra städer på sextiotalet. Vi asfalterade samma förbannade gråtfärdiga gågata och byggde höghus i förorten där de fattiga kunde bo.
När resten av Europa fick sina städer bombade under kriget förstörde vi själva vårt kulturarv. Grävmaskiner som stridsvagnar.
I dag är de få amputerade gatstumpar som finns kvar turistattraktioner. Vi älskar de gamla gränderna, kullerstensgatorna, de små torgen. Vi betalar dyrt för att bo nära gamla delar av våra städer.
På samma sätt grävde Sverige bort det historiska arvet, det litterära och värdiga med Sverige. Vi var ett land av stora diktare, av vemod och eftertanke. Nu? Ett land av fascistiska humanister och pengakåta klippare i varje hörn.
Problemet är att det som kom istället inte var lika bra som det vi rivit och slagit sönder.
I Norrköping där jag bor rev man som drogade spöken. Det är verkligen en hisnande vacker stad sossarna bombade sönder. Man förlorar sig lätt när man ser fotografier av hur det såg ut här förr, för inte så länge sedan. Vad byggde man då istället? Poängen med att riva och jämna ut är ju att något annat ska komma i dess ställe.
I Norrköping blev det inte så. Stadsbilden är full av alla dessa plötsliga hål som blivit parkeringsplatser. Man rev och rev utan att ha en enda klar tanke med vad man ville bygga istället.
Likadant är det med Sverige. Vi river och river. Vi är som flickorna längst fram på en spelning med Håkan Hellström. Vi klöser oss längst fram. Vi står där med tindrande ögon.
Vi tar död på allt av värde, vi flyr undan allt mänskligt ansvar. Vi säger upp Gud. Vi har gjort oss av med all vardaglig magi. Inga under når oss. Böner är för de fega jävlarna, för de fattiga i höghusen som står som tårar av sten vid slutet av varje busslinje.
Det finns en del helhjärtade grundlagar. Det finns en del löften som aldrig bryts, som är starka som järn år efter år.
Dit hör människans okränkbara värde. Humanister och socialister, frisinnade liberaler och rättänkande proggare i gummistövlar, jag var tidigare en av er. Men när livet krävde en del ansvarsfulla svar av mig så räckte era teorier inte till. När jag slungades ut i sorgen och kärleken bleknade ni rättänkare som drömmen bleknar morgonen när man vaknar.
Vi tror inte på Gud längre. Vi tror inte på änglar och mirakel. Men den officiella hållningen är en lögn för överallt i detta sagoland sker mirakel. Barn föds. Människor älskar varandra. Böner stiger som ljus, lätt rök från vår eld mitt i skogen, där vi harhjärtade samlats, vi som inte överlever en enda dag utan Gud eller varandra.
2011, medborgare. Det är skoningslöst vad tiden går. Mina egna löften går i kärlekens tecken. Skriva en ny bok eller två. Gifta mig i Venedig med Jonna. Vara en far för mina barn och en god medborgare i alla andra hänseenden.
Att vara snäll i ett mediaklimat som äcklar mig med all sin flottiga brutalitet och medelmåtta. Att envisas med att vara nykter, trogen och tolerant. Att våga vara lyhörd mot mig själv. Att slåss för den goda saken, också när ingen stannar för att lyssna utan alla rusar vidare mot sina egna mål och drömmar.
Vi bär varandra genom den här natten. När jag misströstar som mest, när tårarna är nära, ser jag plötsligt hur grannen i huset mitt i mot tänder lampan i sitt kök och brygger sitt kaffe. Fantastiskt. Den här dagen kom trots allt. Jag är glad för det.
