I går var det fem år sedan brottaren, Öisaren och medmänniskan Mikael Ljungberg gick bort. Förra veckan tog Tyskland landslagsmålvakt Robert Enke sitt eget liv. Outsägliga katastrofer för de överlevande. Som efter en brand, en total ödeläggelse. Att leva vidare i tystnaden, skulden och sorgen efter ett självmord är minerad mark. Vad säger man? Vilka ord äger bärkraft över till andra sidan?
Poesin är en bra och god vän i svåra stunder. Konsten har alltid använts vid katastrofer, vid uppbrott, död, svek, sorg och försakelse.
Vi är dåliga på allvar i Sverige. Vi skrattar bort allting. På det sättet är vi dåligt rustade när katastrofen lägger till med sina spökskepp vid vår hamn. För de kommer. Spökskeppen är pålitliga och punktliga.Litteraturens allra största förtjänst är att den ibland lyckas formulera stora sorger för oss, innan vi lyckas sätta ord på det själva. Genom att klä skräcken i ord blir den synlig för oss. Genast blir den då också lite enklare att leva med. Det man inte kan sätta ord på, förblir ett hot för oss eftersom det hela tiden hittar nya, läskiga former att pressa sig upp genom alla lager av vanor, masker, skratt och yta som vi försöker trycka ner vår sorg under.
Men det handlar om att vara värdig uppgiften. Konsten får aldrig profitera på andras sorg. Därför är det beklämmande att läsa att Operan i Stockholm beställt ett verk som uppenbarligen tar sitt avstamp i Ljungbergs öde. Familjen är dock inte alls informerad.
Mikaels bror Jonas blir bestört när han får reda på det. Jag förstår honom. Vilken konstnärlig ynkedom att i hemlighet sitta och skriva en opera baserad på en av vår tids största idrottsmäns tragiska bortgång och inte ens ha vett, ballar, mage eller hjärta att höra av sig till hans familj först och fråga om lov. Det handlar inte om konstnärlig frihet, utan om ren medmänsklighet. Det hade räckt med ett telefonsamtal, ett mejl, ett lunchmöte, en förklaring.

Jag vet lite hur teater och kulturvärlden fungerar. Jag är med i både Författar- och Dramatikerförbundet. De älskar när sådana som jag och andra reagerar på deras lilla värld för det förklarar för dem att de har rätt och jag har fel. Det glädjer dem också att det skrivs om deras projekt eftersom deras luftslott och viktiga miner, deras ständiga utläggningar om den stora, fina konsten som helt och hållet livsnödvändig, inte alltid stämmer överens med verkligheten. De reagerar med bestörtning på att det finns en värld utanför de fina salongerna där det rör sig människor som inte delar uppfattningen att deras arbete är en gåva från Gud.

Om ni ibland läser det jag skriver och förfasar er över min självcentrering kan jag trösta er med att den bara är en mild smekning i jämförelse med de högljudda och innerliga egon som befolkar institutionsteatrarna i det här landet.
Allting är alltid livsviktigt. Det är så märkvärdigt högtidligt, oundvikligt viktigt, centralt, livsnödvändigt att allting annat; hänsyn, solidaritet, medmänsklighet och tolerans får stryka på foten. Att göra opera av en katastrof som ligger så nära i tiden utan att ens ha varit i kontakt med de anhöriga, utan att ens berätta för dem att en opera är på gång, är så värdelöst lågt och läskigt att jag hoppas nya chefen för Kungliga operan har hjärta nog att be Mikael Ljungbergs anhöriga om ursäkt för Operans bristfälliga tolerans och empati.