Sorgen har små skrynkliga fötter som knappt fick chansen att lära sig gå.
Ingen sorg kan gå hårdare i golvet. Ingen sorg river lika djupa revor i parketten och i hjärtat. Det är som om man blivit förvisad till ett annat land där man inte kan språket. Det blir aldrig ljust, på sin höjd skingras mörkret en aning, tillräckligt för att man ska orka skölja ansiktet i kallt vatten, borsta tänderna, montera en vardag av spillrorna runtomkring.
I ett sådant obarmhärtigt kaos lever föräldrarna till femåriga Tyra. Hennes lillasyster, Leia, dog i somras. Alltså lever också Tyra i detta kaos, i vinddraget av den stora slutgiltiga svarta klon som kom allt för tidigt och tog hennes syster med sig till en annan plats, till en annan värld, till ett ställe vi brukar dikta som ljust och vackert, som kan heta Narnia eller himlen eller Nangijala eller vad du vill.
Sverige är ett förträffligt land. Så länge allting fungerar. Så länge det onda går att bota med vita tabletter, så länge tågen går i tid, tillvaron fungerar, så länge vård av människor lyckas snirkla sig in i medicinska termer är allting under kontroll.
Det är en stor skam när myndigheter vägrar uttala sig om enskilda fall.
För sorgen äger inget regelverk. Sorgen är alltid ett enskilt fall.
Sverige är förträffligt på att lägga livet i matematiska stolar och räkna ut en summa. Människor har dock en besynnerlig förmåga att inte foga sig i snäva, trista och värdelösa matematiska formler. Livet är ett långfinger mot allt logiskt och ändå strävar vi hela tiden efter det som är logiskt.
Människor har hud, svett, gråt och ett bultande, tappert hjärta bakom vackra revben som galler mot en obegriplig värld.
Sverige står dock med ett värdelöst facit slappt i händerna när livet kränger över svarta vatten. När allting står på sin spets faller hela samhället bara bort, smulas sönder som gammal rost.
När sorgen och döden slår till, står hela samhället handfallet. Läkarna vet inte vad de ska säga. Prästerna står med ännu en fotoutställning om Gud och bögar på halsen. Poeterna (de flesta, dock inte alla) spiller rödvin på sina manchesterbyxor och ägnar sig åt språkliga experiment. Konstnärerna leker sinnessjuka för att hamna i tidningarna. Vi har ingenstans att vända oss. Vi står ensamma när vi behöver tröst. Vi har glömt litteraturen. Vi har glömt bort dikterna som vaggade oss till sömn när vi var barn.
Vi slår oss ibland för bröstet och tycker vi är bäst i världen. Men när världen rämnar är Sverige inte mycket att hålla i handen. Då rusar hela samhället och gömmer sig under sängen.
Först när Expressen uppmärksammade hur skoningslöst Tyra och hennes familj blivit behandlad började det hända saker. Nu finns det gott hopp om att Tyra får fortsätta att gå i sin skola och sin klass och därmed finns det också hopp om att hon kan sluta såret och låta sorgen bli till efterklanger, till vila och vackra modiga minnen av sin syster i stället för att bli uppryckt ur sitt livsviktiga sammanhang och kastad ut i en ny och främmande plats.
En viktig sak jag lärde mig av min egen sorg var att vardagen blev oändligt viktig. Minsta avbrott på den vanliga linjen straffade mig direkt tillbaka till tårarna och skräcken. Tyra är bara fem år. Hon har hela sitt liv framför sig. Hon har fått ett litet svart band av sorg knutet runt sitt liv. Hon har en lillasyster i himlen som håller ett vakande öga över henne och hennes mamma och pappa. Jag vet en sak. Vi är mer ensamma här nere, än barnen vi förlorade och som nu sitter där uppe.
