Det var skoldans i trean på Tretjärnsskolan i Angered. Alla skulle ha med sig var sin singel till dansen. Jag hade med mig Ebba Gröns "Profit". När min singel spelades såg man de andra barnen förskräckt backa undan mot ribbstolarna i gymnastiksalen. Ingen ville dansa med mig.
På den vägen är det.
Min bror släpade med mig (eller det var egentligen tvärtom) för att se Imperiet spela på Himlabacken i Göteborg. Det var sommaren 1984 och jag var tio år. Peter vågade inte gå fram men jag gjorde det och belönades med en autograf.
Jag ville nåla fast en bild av Thåström på min enda täckjacka. Mamma sade nej.
- Men jag älskar Thåström, skrek jag.
- Det spelar ingen roll, sade mamma. Och varför älskar du Olyckan?
Jag tittade på henne och fattade ingenting. Vadå Olyckan?
Det visade sig att mamma tänkt fel. Hon blandade ihop Thåström med Ted Åström, som spelade just Olyckan i Trazan & Banarne.
När hon fick förklarat för sig vem som var vem fick jag nåla fast fotot på Thåström.
I de övre tonåren slog det slint. Jag skickade (fruktansvärt dåliga) dikter till honom via skivbolaget (en hette Trasig Herr Moll) och när jag fick råd att köpa mina första Dr Martens-kängor och lärde mig suga in kinderna och stå med benen inåt på krogen hände det ibland att jag faktiskt svajade i min identitetsuppfattning.
Jag köpte allt. Och lite till. Jag, Johan och några till letade obskyra singelversioner via Gula Sidorna och plastade in alla tidnings - urklipp vi kom över. När Imperiet splittrades 1988 ordnade vi en stor sorghelg där vi grät och lyssnade igenom skivorna.
1989, när Thåström gav ut sin första soloskiva reste vi land och rike runt och kollade. Vi var bara sjutton men tog flyget till Luleå, Piteå, Skellefteå, Stockholm (vi stod i fem timmar utanför Ritz vid Medborgarplatsen och väntade på honom, vakterna vägrade släppa in oss för att vi var unga) men när han kom med bandet han hade då så garvade de och släppte in oss.
Året innan, den 25 maj 1988, släppte Imperiet sin sista studioskiva Tiggarens Tal. Jag älskar den skivan än i dag. Den sommaren såg jag honom uppträda med Plura och de andra på Cirkus Broadway på Heden i Göteborg och efteråt fick jag hans "Stöd Nicaraguas Folk-" märke som jag i min tur sedan tappade när Imperiet kom till Liseberg.
Jag var nästan ensam om att älska Peace, Love And Pitbulls. Jag minns en spelning på Cue Club 1995. Det var inte många där men vi som var där fick både hjärtan och skallar totalt utblåsta. Befriande mäktigt.
Under alla dessa år, genom mina privata svårigheter och glädjestunder, har han fortsatt att vara en vän på behörigt avstånd. Han har skickat sina meddelanden i form av skivor och spelningar och det har betytt extremt mycket. Jag fick äran att skriva biografin om Imperiet till deras officiella box och i bland när livet försöker lura mig att det jag gör inte är något värt, brukar jag roa mig med att tänka på vad Marcus 1989 skulle ha sagt om han visste att Marcus tjugo år senare skulle få skriva boken om Imperiet...
I kväll spelar han på Cirkus för fjärde kvällen i rad. Hans nya skiva är text- mässigt den bästa han gjort. Det roliga är att han lyckas få nya, unga fans och behålla alla vi som hängt med sedan Imperiet och ännu tidigare, ända sedan det där punkbandet han hade innan dess...
Det är storslaget. Det är också befriande att han spelar spelet på sina egna villkor och i en tid av likriktning och apati är han alltjämnt en unik röst och med - människa. Artist är ett alldeles för klent ord i sammanhanget.
