När man är olycklig tror man att alla relationer är lyckliga.
Man söker upp misären. Man hukar i gränderna. Man går tätt intill fasaderna, gräver med händerna i rockfickorna. Man går som en reumatisk gammal gubbe.
När man är olycklig och ensam går tiden plågsamt långsamt. Man river ner disk för att ha något att göra. Man kammar mattfransarna. Man lägger boken i en exakt rät linje på nattduksbordet innan man släcker lampan. Man sover med sammanbitna käkar. Man dricker vin och ser dåliga filmer på teve medan skratten från alla djävulska främlingar kryper upp som spindlar för husväggen och in i ens rum.
När man är olycklig tror man sig inte vara älskad. Man tror man för alltid är utröstad från livet, som ett billigt skämt. Man tror att all kärlek alltid är av kött och blod.

Det är lögn. Det är samma villfarelse som lurar oss alla att tro att ingen ser oss när vi är för oss själva. När vi tror att ingen ser, ser någon.
Det är inte läskigt, bara väldigt trösterikt. Det är en sval hand att vila sitt varma huvud i. Det är en sjö mitt i skogen när man gått så långt att fötterna blöder.
Vi sliter i våra kedjor. Vi skäller oss hesa mot mörkret. Vi gråter när ingen ser på.
När vi stillar oss, när vi lär oss andas i vad vi tror är vår fångenskap, ska vi upptäcka att vi glider ur de där kedjorna som Houdini.
Vi behöver inte slå oss fördärvade mot allting, mot hela världen. Det räcker att gå därifrån.

När jag var som mest ensam, när jag var fast i den meningslösa vanans gastkramande grepp, när jag såg dagarna skära av mig kroppsdel för kroppsdel tills jag en morgon, i gruset utanför en kyrkogård i Majorna, inte syntes mer, var borta, styckad av ledan och spriten, då var varje förhållande ett hån.
Varje förälskelse som inte var min var en krigsförklaring. Jag hatade världen eftersom världen var en kedja. Men jag såg inte att det var jag som satt fast, det var mina spikar genom huden, det var min feghet, det var min skräck, det var min ständiga vinter, det var bara jag, jag, jag och ingen annan som såg till att jag höll mig på mattan.
Först när jag vågade följa andra viljor än min egen vände livet.

Jag är begåvad med ett hysteriskt minne. Jag glömmer aldrig en oförrätt, ett hånleende, en skam. Jag glömmer heller aldrig en vänskap, en god handling utan baktanke, en hjälpande i vimlet, en famn upp från rännstenen, en hand i ambulansen på väg in till akuten sedan man (ännu en gång) cyklat omkull på fyllan och slagit sig medvetslös. Jag minns alla namn, alla ansikten, alla små försiktigt tända ljus i mörkret.
Du klarar dig aldrig ensam.
När jag sitter i soffan med mina barn intill mig, med Jonna, med våra tjocka katter, när jag bara är där och plockar legobitar, byter blöja, spelar fotboll, hämtar kritor, plockar upp nappar från golvet, är jag tusen gånger starkare än jag någonsin varit i mina böcker, i min ungdom eller för den delen i mitt övriga liv här och nu.

Men jag är inte mer älskad nu än när jag var ensam. Det finns inga murar mellan dig och mig, mellan tryggheten i en familj, och kaoset i ensamheten. Det finns inget vi och dem.
Kärleken finns överallt sjunger Scocco från lägenheten under oss.
När du är som mest utsatt, som mest ensam, rör sig ljuset längs uppgjorda stigar åt ditt håll. Som ett syskon du glömt bort, som en vän du inte minns.
Så tänker jag mig Gud.