Marcus Birro

När bestämde vi oss alla för att kasta oss ut för denna medmänskliga ravin?

Publicerad
Uppdaterad
Vi lever i världens modernaste land. Vi älskar att se oss själv ­ i framkant.
I detta moderna land lämnar vi gamla människor att dö framför tv:n. Vi har privatiserat bort samhällets mest grundläggande omsorg, den om dem som byggde välfärden en gång.
Gång på gång läser vi om gamla människor som får ligga i sin egen avföring timme ut och timme in. En del har lämnats att dö ensamma i svår ångest.
I tv sitter en chef i röd tröja och viker inte undan blicken. Han är chef för ett företag som tjänar pengar på att misshandla åldringar. Det är vad det handlar. Att inte erbjuda gamla och sjuka medmänniskor i livets slutskede omsorg, det är att misshandla dem.
När bestämde vi oss alla för att kasta oss ut för denna medmänskliga ravin? När började vi idioter till folk att rösta fram människor som vill ge giriga typer möjlighet att tjäna pengar på din sjuka, åldrande farsa?
För det här är vårt sönderfall. Ingen annans. Det är svenska folket som röstat fram och applåderat detta hysteriska privatiserande.
Vilken skamlig ynkedom.
I en annan del av staden sitter Emil Linnells misstänkte baneman i vit skjorta och svär sig fri från allt ansvar. Emil ringde 112 och mer eller mindre dog i telefonen. Samtalet spelas upp i realtid. Sjukskötaren hävdar att han inte gjort något fel.
Emil dog långsamt i hans öra medan han lät bli att skicka en ambulans som antagligen kunde ha räddat Emils liv.
På vilket sätt menar skötaren att han inte är skyldig?
Utanför Alingsås misshandlas ett äldre par brutalt till döds. Under hela sina liv har de försökt leva nära Gud. De är troende och har också utvecklat ett praktiskt solidariskt liv och har tagit hand om massor av mindre lyckligt lottade medmänniskor.
Förövarna jagas men har ännu inte hittats.
När ett samhälle medvetet avsäger sig grundläggande värderingar startar sönderfallet. Allting hänger ihop.
När vi människor gör oss själva till gudar avsäger vi oss vår värdighet. I ett land där ingenting är heligt längre vittrar människovärdet sönder. Det urholkas. Empati kräver tålamod, tid, fantasi och möten människor emellan.
Samhället är, eller borde snarare vara, en sorts kollektiv empati, en mötesplats för människor med olika bakgrund, historia, drömmar och uppgifter.
Är man troende så har Gud en innerlig, livsviktig uppgift för oss alla. Vi har det unika nedärvt i oss. När vi möter varandra, möter vi det heligaste som finns.
Liv! Liv till varje pris! Det är stort, outsägligt och det är alltid fullständigt okränkbart.
Fast inte här. Eftersom Sverige gjort sig av med Gud, har vi också längs resans gång hängt av oss just detta. Livet är inte okränkbart längre. Det finns utrymme för förnedring och hänsynslöshet.
Vi gör misstaget att tro att ingen ser oss för att vi är ensamma. Vi tror ingen dömer oss. Det finns en sorts flottig brutalitet som är en direkt följd av vårt lands sekularisering. Vi tror inte på Gud längre. Alltså tror vi inte heller på det Gud har skapat. Dig, mig, männi­skor runt omkring oss.
När slutade vi värdera mänsklighet högst? När rasade vi nerför den här branten av förnedring och tyranni?
Jag vet inte. Men jag vet att enda vägen tillbaka till någon form av anständighet är vägen tillbaka till Gud. Och inte den publika, menlösa Guden som Jonas Gardell och de andra försöker göra till en sorts lallande fåne på ett moln.
Vägen tillbaka till medmänsklighet ­­går via en rättvis, konsekvent, tydlig, dömande, men ändå alltid för­låtande Gud.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag