Nytt år. Nya äventyr. Nya sagor och drömmar. Allting känns rent, som det blinkade ögat på dataskärmen när man har en ny roman i hjärtat.
Det är att bara att öppna kranen. Allting är möjligt. Sluta dricka. Sluta röka. Börja träna. Börja be för sina fiender. Lära sig tacksamhet. Ignorera hatet. Välj det goda. Det är enkelt. Att bli nykter är enkelt. Att hålla sig nykter däremot är betydligt svårare. Man kan inte klamra sig fast vid nykterheten med vitnande knogar. Man måste lära sig leva, dansa, sjunga, glöda utan den där Gandalf-staven som spriten är för många av oss.
Det är svårt. Mitt sociala liv har blivit lidande sedan jag blev nykter. Jag avskyr numer alla former av kemiska känsloyttringar. Krogen har blivit en minerad zon när den förut var mitt vardagsrum. Jag kan sniffa mig till ett fyllo på nolltid. Jag känner igen mina bröder och systrar. Vi ingår i ett hemligt sällskap.
Människor som inte är missbrukare har svårt att förstå hur vi kan älska vad missbruket har gjort med oss. Jag är stolt och uppriktigt glad över att vara ett nyktert fyllo. De första tio åren med spriten var en ren kärlekshistoria. Sedan blev den en motorväg rakt ner. Men jag överlevde. Den resan har lärt mig allt om ödmjukhet, tacksamhet och livsglädje. Utan spriten hade jag varit utan dessa ovärderliga erfarenheter.

Hjärtat är en karta varje nyår. Man sover startklar. Motorerna varvas upp varje morgon vid frukostbordet. Man lyfter genom den isblå kylan rakt upp i himlen med sina planer som luft under vingarna. Men vi är panka. Vi är enfaldiga. Vi är sårbara. Vi är förälskade förlorare allihop. Därför brukar alla löften braka rakt ner i backen innan februari. Vi börjar feströka igen. Vi bedövar oss med tabletter och alkohol. Gymkortet förtvivlar längs bak i plånboken. Vi är tillbaka i samma gallfärgade vardag. Vårt känsloliv fryser fast.
Vi måste stålsätta oss mot vanans makt. Den känner tyvärr inte till några nyårslöften. Vanan har bara en enda uppgift i våra liv, att rita sig själv gång på gång. Därför tar det tid att skaffa sig nya vanor.

Vi är värda allting gott som händer oss. En del av oss är så dåliga på det där. Vi naglar oss fast vid främlingars godtyckte. Vi definierar oss själva utifrån vad andra tycker om oss. Vi är stämda i en låg tonart. Vi bär vårt vemod med oss. Vi nickar tyst åt sorgen, som om den var en riktig, trofast vän när allt den vill är att suga musten ur oss. Vi är värda det goda som bor i oss. Som fjärilar av ljus lyfter dessa löften om lycka, kärlek, tillhörighet, vänskap och tålamod.

Jag tillbringade min barndoms somrar på landsbygden utanför Vicenza i Italien. Ibland tog familjen sena promenader mellan byn och fasters hus och de där ljumma nätterna följdes vi av en symfoniorkester av eldflugor som blinkade fram vägen för oss. Jag minns hur lugn och lycklig jag blev av mina föräldrars förtroliga samtal, min brors taktfasta steg i gruset. Jag gjorde en nystart varje natt. Varje dag var en ny värld, ett sagopalats.
Jag vill dit igen. Jag tror att lyckan som vi söker finns inom oss. Status, pengar, framgång, bekräftelse är en svart sten inuti oss. Den börjar inte glöda för att vi blir kända, får ge ut böcker eller tar hämnd på våra fiender i teve. Det enda som kan få den där stenen att glöda igen är ödmjukhet och en utsträckt hand till våra medmänniskor.