Värre är det med den här resan dit. Vår tillvaro är allt annat än rättvis. Under livet lär vi oss att handskas med vår plats i ledet. En del av oss står på och lyckas kika över de som står före. Ibland knuffas vi ut ur kön, framåt eller bakåt, och vi lär oss att det rättvisa i allting är att inget är särskilt rättvist...
Debatten om aktiv dödshjälp är rätt tragisk. Bara det faktum att äldre människor, sjuka, dementa och själssjuka människor inte vill leva är ett nederlag. Inte bara för de anhöriga och för vården, utan för dig och mig. Ett land är aldrig starkare än sin svagaste punkt.
Sverige är byggt på svaga punkter.
Vet ni vad ett "vändschema" är?
Det är schemat som sköterskorna har för att inte glömma bort att vända åldringarna i sina sängar.
Det är svårt att med ord försöka förstå vilken förnedring det måste innebära att bli degraderad till en blöja, ett sängnummer, en redan halvt förmultnad kropp som ska vändas för att inte liggsåren ska bli värre.
När hände detta? När började vi fila bort det allra mest grund­läggande i att vara människa?

Det stora problemet med debatten om aktiv dödshjälp är inte döden, utan livet. Hur är det ens möjligt att avhumanisera människor så till den grad att de vill dö? När blev det eviga utslocknandet ett alternativ?
Jag tror inte svensk sjukvård är en cynisk koloss med sadistisk läggning. Men jag tror att fokus flyttats från bemötande, empati och värdighet till en mer klinisk och medicinsk syn på människan. Det har säkert varit helt nödvändigt. Men priset är alldeles för högt.
Jag hörde en kvinna som jobbat inom sjukvården under massor av år, men nu hoppat av, och det hon beskrev lät mer som ett land i krig. Människor, vars enda brott är att de blivit gamla, glöms fullständigt bort i sina sängar.
Ingen orkar skänka dem en enda gnutta medmänsklighet. Jag talar inte om några mirakel, utan vardagliga saker, som att få sitta i en rullstol vid fönstret, känna vinden mot kinden, höra fågelsången och se solen går ner.
Varför behandlas våra gamla värre än fångar?
Varför förvägras dessa människor sina mänskliga rättigheter så till den grad att en del av dem hellre dör än lever vidare?
Vilket nederlag för ett välfärdsland att ens ha en debatt där människor anser sig tvingade att välja döden framför livet om de blir sjuka och gamla.
Det är inte döden de söker, utan en flykt ifrån livet.
Hur kunde vi falla så här hårt? Hur kunde vi lära oss att leva med en ständigt när ­ varande skräck över att glömmas bort när vi är gamla?

Det har gått så långt att knappt någon ens reflekterar över det värdiga i att det är så här. Detta är Sveriges stora skam. Bristen på värdigt bemötande för våra äldre. Vem startar revolten? Vem tar täten? Vem ordnar protestlistorna? Vem orkar ta den viktiga kampen för våra sjuka och äldre? Döden är inget val, det är ett iskallt facit det inte går att fly ifrån.
Debatten om aktiv dödshjälp är ett kvitto på Sveriges skoningslösa nederlag i värdighet.