Allt är en fråga om perspektiv.
Vem som är lycklig, vem som är olycklig.
Vi är alla Lars Forssell; en blandning av Svenska Akademien och Lill-Babs. Vi är både revy och Dödsdansen. På samma gång. Vi är både pop och opera. Vi sjunger falskt. Det är hela grejen. Vi står vid stupet varje morgon och har blicken vid horisonten medan vi tar klivet.
Vi har så oändligt mycket mer som förenar än som skiljer oss åt. Ändå slår vi vakt och särodlar det som skiljer oss åt. Därför kommer vi ohjälpligt ifrån varandra.
Exakt allt är en fråga om perspektiv. Vem som är uppe och vem som är nere. Vem som är på väg upp och vem som är på väg ner. Vem odlar sin lycka bäst? Vem är mest rädd när sista ljuset brunnit ut? Vem somnar tryggast om natten?
Det är svårt att se vänner man haft omkring sig länge som vuxna. Det är som om de låser sig någonstans kring tjugo. Man blir gråare och lite tröttare men det spelar ingen roll. Man är alltid runt tjugo. Man häpnar, drabbas av svindel nästan, när man inser att man är närmare fyrtio än trettio. Man fylls av förundran, av skräck och hjälplöshet.
Man öppnar en internetimporterad tysk öl i trädgården och börjar som i blindo flytta de där pappfigurerna man ställt ut, man stökar runt i sina drömmar från ungdomen, jämför de med hur det blev, och man vinner aldrig.
Man jämför sig med andra och räcker aldrig till. Man förlorar alltid. Likafullt fortsätter man att jämföra sig med andra. Och förlora igen.
Till sist sätter somliga av oss ett värde i att förlora, att aldrig räcka till. Vi blir vår brist. Vi blir en del av hålet. Vi käkar oss själva inifrån. Vi blir vår egen cancer.

Daniel, en av mina få vänner, är en trygg människa. Långsamma rörelser. Viker ihop träningskläderna efter sitt gympass. Kan föra sig. Går hellre på Claes Ohlsson än älskar med sin fru på lördagsförmiddagarna. Köper rakhyvlar som heter Sword Warrior. Inslagna i för mycket kartong med blixtar på sidorna.
Daniel spelar innebandy och slår sina motspelare lite extra hårt med klubban över smalbenen när han mår lite dåligt.
Jag tycker om Daniel därför att han är en anständig man som älskar sin hustru, som låter bli att knulla runt, som arrangerar stråkar på sina tjugo minuters demolåtar, för att han tar hand om sina barn. För att han kan bära en Dressmanskjorta med värdighet, för att han inte behöver alla löjliga attribut som står till buds för att vara en man.
Jag tycker om honom för att han verkligen tror att han gör skillnad när han gräver ner sina potatisskal i komposten, för att han kan laga slasken själv om den skulle gå sönder, för att han ändå kan trivas i sitt stökiga hus utan problem och för att han ringer ibland och frågar om man ska komma över till hans trädgård och lyssna på lite " nya, goa deppisar."
Jag tycker om honom som man tycker om någon man önskar att man var men är livrädd för att bli.
Han är lika skraj som jag för allting.

Lika skraj som Lill-Babs när hon såg alla sina män uppradade i Här Är Ditt Liv.
Alla är lika skraja. Det är hela grejen. Vi använder olika sätt att bemästra tillvaron, hålla oss vid liv. Rädslan försvinner inte med åren. Man kommer inte till ett läge där den bara upphör. Den skiftar bara form. Rädslan är konstant genom livet. Också rädslan är en fråga om perspektiv.