Jag skrattade lite stelt åt det den gången men är inte säker på att det är lika roligt längre.
Det är lögn att män skulle ha längre till sitt känsloliv än kvinnor. Fäder blir fäder i exakt lika hög grad som mödrar blir mödrar.
- Javisst, självklart, säger ni kanske.
Men det är det ju inte. Hela vårt korrekta samhälle, allt klister som håller samman konventioner och sanningar, består till stora delar av en snedvriden syn på mannen, likväl som på kvinnan.
Om feministerna menade allvar med sin strävan efter jämställdhet och inte bara var ute efter makten, borde man slåss lika mycket för mannens rättigheter som kvinnans.
Bilden av modern och fadern är mytologiska i sin övertygelse. Men i samma takt som många kvinnor håller på att frigöra sig från alla former av moderlighet, stöper vi med gemensam kraft den faderliga mytbildningen i tung cement.
En far köper blommor, torkar diskret svetten ur pannan, och betalar taxi hem från BB. Dagen efter är han på jobbet, bakfull möjligen, och lite hostig efter cigarren som hö-hö-hö-polarna köpte kvällen innan.
Det är en skam hur samhället ser på mäns känslor i allmänhet och män och barn i synnerhet.

Män blir utraderade inom mödravården. Aldrig har jag blivit så osynliggjord. Jag fanns inte.
Män ska sitta tysta och hålla käften. Män ska vara med men inte delaktiga. Män ska hålla sin kvinnas hand. När vi (!) var gravida och gick på ultraljud, när vi fick se vår son röra sig där inne, såg barnmorskan inte på mig en enda gång. Ingen tog min glädje på allvar. Jag var ju bara barnets farsa.
Det är inte konstigt att vi män snabbt drivs ut i arbetslivet igen efter vårt att vårt barn föds. Där är vi uppskattade. Där vet vi vår roll. Där betyder vårt engagemang och vår kärlek något.

Att blir farsa är det största som händer i livet. Jag kan lova er att alla män vill vara delaktiga i den processen. Exakt alla. Allting annat är lögn.
När ett barn dör sörjer männen med exakt samma intensitet, med samma brutna drömmar, med samma oerhörda plåga, som kvinnan. Vår sorg är kanske inte lika fysisk, vi har inte burit på barnet, men den är lika kraftfull, lika fundamental. Manlig sorg är det hemligaste som finns i det här landet.
Män blir undanskymda, bortskuffade, och förbisedda i sitt livs viktigaste och vackraste händelse.
Det skrivs och talas så lite om fäders oro, fäders längtan efter barn (som är exakt lika noggrann och grundläggande som kvinnors att bli mödrar), fäders glädje och fäders sorg.

Samtidigt måste mannen själv fylla den där papparollen, armbåga sig fram till skötbordet om det krävs, och göra sig delaktig i sina barns liv från allra första början.
Men ingen man tar i de där frågorna eftersom ett helt samhälle, kvinnorna, och tyvärr också vi själva fått för oss att tränga undan de där känslorna, att de skulle vara omanliga. Så vi staplar och staplar inuti i stället tills en dag då allting faller, rasar tungt ner mot det inre av oss och vi går ut en morgon och sätter oss någonstans och undrar varför vi gråter så och varför vi inte kan sluta gråta.