Sedan jag blev pappa har jag tänkt med ny värme på mina egna föräldrar.
Det blir väl så. Man ser sina egna föräldrar i allt man gör, tonfall, rörelser, alla halvtaskiga befallningar om läggdags och tandborstning. Man blir inte som sina föräldrar, man är det redan. När man får barn kryper de där generna fram och översvämmar en.
Min farsa jobbade som vaktmästare på Vasa sjukhus i Göteborg och min mamma tog varje morgon först bussen från Lövgärdet till Angered Centrum, sedan åttans spårvagn till Centralstationen där hon bytte till en annan spårvagn till Sahlgrenska sjukhuset där hon arbetade som undersköterska.
Jag minns att tidningen gjorde ett reportage om henne. Det tog över två timmar enkel väg. Då hann hon dessutom med att lämna mig på dagis (där jag trivdes utmärkt) och pappa hade då redan åkt till SITT jobb.
Jag har aldrig försökt kokettera med mitt ursprung. Förorten för mig var trygghet, vänlig vardag. Jag såg mycket lite av våld och förstörelse. Vi tog promenader till Surtesjön och låg på handdukar över barr och pissmyror och åt Mariekex och drack varm saft.
Vi såg ett och annat fyllo i trapphuset men värre var det inte.

Jag fattar inte hur mina föräldrar klarade att leva sina liv utanför allt arbete, och utanför att ta hand om mig och min bror. Varje morgon låg det en perfekt vikt klädeshög på den lilla träbänken i badrummet. När vi hade utflykt låg mackorna inplastade i kylen, termosen var fylld med choklad (som alltid skrynklade sig) och gummistövlarna stod i givakt vid ytterdörren.
Varje sommar bilade vi ner till Italien för att hälsa på pappas släktingar och för att ligga på sandstranden i två veckor. Jag minns de där bilresorna med stor kärlek. Vi åt vingummi och pappa tutade när vi körde om bilar med ett S-märke på bakrutan.
Mina föräldrar skiljde sig när jag var femton år. Det har nog sabbat mer för mig än jag vill erkänna.
Under flera år handskades jag med relationer och människor som något som brann i mina händer.
Det är säkert en av anledningarna till att jag i dag värnar familjen med sådan harhjärtad iver.

Jag önskar ibland att jag var bättre på att ringa min mamma och min pappa, att jag var bättre på att berätta hur mycket jag älskar dem. Men jag är dålig på det. Jag tar deras kärlek för given. Jag lurar mig själv att tro att de alltid kommer finnas där. Pappa är pensionär nu och underhåller kollektivet han bor i med god mat och italienska filmkvällar. Min mamma är chef inom hemvården och ska snart gifta sig, för tredje gången. Jag älskar min mamma och min pappa med ett sorts grundläggande lugn.
När jag knuffar min son och min dotter i barnvagnen över kullerstenarna på Piazza Navona kan jag ibland förväxla tidsordningen. Är det jag eller Milo där i vagnen? Är det jag eller min pappa som står bakom och skjuter på?
Gör en enkel, men god gärning i dag. Ring dina föräldrar, om de lever, och säg att du älskar dem. Om de är döda kanske i dag är en bra dag att gå upp till graven och viska lite kärleksord till dem.
För långsamt, nästan utan att vi märker det, blir vi våra föräldrar.
När jag vänder mitt ansikte mot solen där på världens vackraste torg i den enda staden i världen som är evig, känner jag hur rynkorna spjärnar runt ögonen. Men jag är inte rädd längre. En far bara, i den långa raden av fäder.