Att läsa om mor och dotter Wahlgren är som att stå gömd i deras respektive hall. Man vill egentligen bara fly men man står där man står. Man lyssnar, man läser, man förfäras. Man försöker förstå. Man undrar hur tunt blodet kan flyta när sönderfallet äter det heligaste som finns, familjen, när hatet lösgör kärlekens band mellan en mor och en älskad dotter. När gick det sönder? När öppnade sig golvet mot underjorden? När började blodet flyta tunnare än vatten?

Jag tänker på min egen mamma, så beundransvärd i sin längtan att ge mig en trygg uppväxt. Jag minns henne vid köksbordet i slutet av åttiotalet. Hennes mor, min mormor, hade just gått bort och hon hade skiljt sig från min pappa.

Vi bodde på Nordhemsgatan, några trappor upp från porrbutiken Video Look på Andra Långgatan. Hon jobbade dygnet runt, tog dessutom extrajobb som städare på ett hotell för att ha råd att betala hyra och mat. Ändå fick hon ringa sin pappa för att låna pengar i mitten av varje månad. Jag stod lutad mot dörrposten i mitt rum och hörde desperationen i hennes röst, otillräckligheten, skammen hos en människa som alltid gjort stor sak av att klara sig själv.

Jag älskar min mamma så mycket.

Jag tänker på henne när jag signerar mina memoarer under en fin kväll i Torslanda i måndags och jag undrar hur det kändes för henne att tvingas läsa om sin sons missbruk, om hans kaos och förvirring, om hans utsatthet i en värld som hotar att ödelägga alla som vågar vara ömtåliga.

Jag tänker på henne med stor värme. Jag minns hennes slit under min uppväxt. Jag minns hennes glädje under våra resor till Italien, hennes skratt runt bordet hos pappas systrar i Vicenza, och jag tänker på henne nu, gift för tredje gången, glad, varm, tillgiven i sin fina takvåning i Uddevalla. Vilken fantastisk människa. Vilken glöd och vilken lyster runt hennes vassa kanter.

Kanske har jag berättat för lite att jag älskar henne? Kanske har jag tagit hennes kärlek för given under alla de här åren. Kanske borde jag ringa oftare, bara prata en stund, en kvart några gånger i veckan. Bibeln talar om att hedra våra föräldrar och det är inget tvång, det är en rättighet, en glädje, en stolthet, en ynnest. Min mamma lever. Jag kan fortfarande berätta för henne hur mycket jag älskar henne, hur stolt jag är över henne och hennes liv, hur glad jag är att hon orkade slita så hårt när jag växte upp.

Det finns en kärlek som aldrig dör. Det finns en gåva som aldrig rycks undan. Kärleken till barnen, familjen, föräldrarna. Jag sviker aldrig den kärleken. Jag sviker aldrig kärleken till min familj. Jag står upp för mitt namn i alla lägen. Jag står upp för den jag är, den jag varit och den jag blivit. Jag står upp för detta blod också när det svallar, också när det har fel, också när det hettar och stormar i artärerna.

Kärlek utan villkor. Kärlek som är större än alla livsval. En kärlek större än allting, större än rätt och fel, större än slitsamma separationer, större än revansch, hämnd och begär. Kärleken till familjen är inte förhandlingsbar, den är större än så. Den är försonande och förlåtande i sin natur och uppror mot denna förlåtande kärlek är i sig själv en lögn.