Sverige är på dekis. Infrastrukturen är ett dåligt skämt. SJ och trafikverket skyller på varandra. Det är som i en dystopi allting. Uppbruten räls, vargavinter över de öde landen. Snövallar och ishala gator.
Nu är vintern kaos. Är det något land i den fria världen som borde vara rätt bra på snöiga vintrar är det väl Sverige?
För några år sedan skrev jag en artikel om det dåliga bemötandet jag och flera med mig råkade ut för i samband med en tågförsening. Jag fick svar av SJ. De förklarade att det hela var mitt eget fel eftersom jag hade "dålig karma."
Är inte det ett alldeles fantastiskt argument? Hur värjer man sig inför det?
Jag var tydligen en sten på rälsen i mitt förra liv, så nu straffar SJ mig. Det är nog inte mer än rätt. Men synd att alla andra på tåget också ska drabbas.
Vi lever i ett sorts perverterat u-land. Tillsammans med familjen har jag planerat tågresor, först till Gävle, sedan till Göteborg men ingen av resorna vågade vi oss på. Riskerna är för stora. Chansen att vi kommer fram är så förtvivlat liten att den inte är värd att ta. Så mormor och morfar, farmor och farfar får ta bilen till oss i stället.
Vintern är sig inte lik. Minns du när du var barn? Och satte tungan mot lyktstolpen? Minns du hur chokladen skrynklade sig i termosen?
Minns du hur skridskorna slipade underjordens emaljöga alla märkliga, iskalla eftermiddagar då en arg fröken drog med er till den frusna sjön?
Minns du ljudet när raggsockorna droppade vatten nedanför elementet i klassrummet? Lukten av blött ylle.
Friheten var enklare då. Det räckte att få av sig galonbyxorna och springa runt i långkalsongerna så var man fri.
Hade man tur kastade Linda eller Jessica suddgummi på en. Då var man utvald. Då fanns man. Deras skratt som ljus rosenfärgad värme på kinderna. De trodde så klart rosorna på kinderna var vintern, men du visste att det var något annat, en sorts stegrande, okontrollerad känsla i mellangärdet och mellan revbenen.
Kärlek heter det visst. Fast det visste du inte då!
Så när skoldagen tog slut jagade ni flickorna och drog dem i håret. Du hade inte språket än. Du slog dem på bussen med skolväskan när du egentligen bara vill lägga armen om dem, lukta lite i deras hår, kanske hålla deras hand.
Så mycket du inte visste då som du vet nu. Och tvärtom. Så mycket du visste när du var barn, som du visste med hjärtat, som du nu glömt bort. Det har runnit undan som gammalt slaskvatten.
Minns du förlorargänget du hängde med? Mobbade, utstötta, på flykt från supande föräldrar, från idiotiska lärare och sadistiska klasskamrater? Minns du dungen nedanför skolan när ni träffades efter skolan i ett sorts fåfängt hopp och försök att få vara i fred från idioterna?
Ulf Lundell kallar den här vintern för en öppen vinter. Det är en besvärjelse. Ibland måste man skriva verkligheten som man vill att den ska vara, och inte bara i efterhand beskriva hur den blev.
Lundell är ett välkommet tomtebloss i ett kompakt mörker. En man som inte går ihop, som gör vad som faller honom in, som turnerar vidare trots att han säger att han ska sluta, varje år säger att det här är sista gången ni får se mig live, men så kommer vintern, så kommer mörkret och han vill öppna dörrar i den där stormen, eller bara få ruset i blodet om det är sommar, och för det blir han anklagad när han i själva verket borde hyllas.
En öppen vinter, skriver Lundell.
Kanske något att ta efter för oss alla. Jag blir din öppna vinter. Så blir du min.
