Ludvika vs London 1-0. I lördags invigningstalade jag på Dan Andersson-veckan i Ludvika och detta skrivs på hotell The Landmark i London. Det är nu jag (igen) jag önskar att jag var lika cool som Andres Lokko. Han älskar ju London. Han verkar alltid veta allting en vecka, ett halvår, ett liv före alla andra. Jag vill älska London men det går inte. London är som att få en vandrande pinne när man ville ha en hund som husdjur.
London måste vara världens mest överskattade stad. Allt är grått, kallt, blåsigt. Staden ser ut som ett lapptäcke sytt av en parkinson-patient. Esteten i mig gråter blod. Det finns ingen planering, bara fula, höga skyskrapor, ett löjligt pariserhjul, förvridna torn utan mål och mening, en trött gammal klocka som heter Ben och ett hemskt ställe dit man går för att se halvtaskiga imitationer av riktiga människor, fast i vax och plast.
Förr om åren kunde man rasa ner i en magisk skivaffär och komma upp med depprock för reskassan men inte ens jag är en sådan pinsam nostalgiker att jag skulle utsätta mig för det. London är på sin höjd funktionsenligt. Men att tio- tusentals svenskar väljer att betala en förmögenhet för att dela en pervers kvart i ett bajsfärgat tegelhus med heltäckningsmattor på toa (för att på allvar behålla kvar bajsbakterierna i rummet) är helt och hållet en gåta.
London kanske funkar i de där dimmiga gamla deckargåtorna där Sherlock Holmes kommer i en häst med vagn och en liten lampa i all dimma för att leta upp (för vilken gång i ordningen vet ingen) ett fnask med uppdragna kjolar.
London har inga färger. Themsen ser ut som en balja med diskvatten. Oxford Street är bara illavarslande kaos, trista butiker och aggressivt rika människor med för mycket fritid. Parkerna är fina. Pubarna är säkert också fina men dit kan jag inte gå eftersom jag inte dricker alkohol. Vad är det som lockar alla dessa svenskar här? Hemska arbetsvillkor på hemska pubar? Usel lön och drömmen om ett lyft, om en ny karriär? Är man lyckad bara för att man bor i ett trångt, avlångt litet hus med snirkliga trappor som kvider av mögel? Finns det ingen som planerat alla de där nya, höga husen? London är ingen stad för människor, det är en stad för pengar, för myter, för omöjliga drömmar.
"London is dead", sjöng Morrissey 1992 redan, förra och första gången jag var här. Han såg det redan då. Jag ser det först nu. London är en stenhård, iskall stad. Jag bor på ett väldigt fint hotell men utsikten är fruktansvärd. Det är igenbommade innergårdar, kablar och ledningar som dras över hustak och längs fasader, råttor stora som husvagnar och överfulla papperskorgar överallt. Jag börjar verkligen bli gammal. Jag är som en tjurig gammal get. Jag går undan och muttrar och när ingen hör ropar jag efter mina barn eller min fru så jag kan muttra när någon hör...
Jag vet att många av er älskar London. Bli inte arga för den här krönikan. Hör av er i stället med tips på vart jag ska gå för att få lite andlig spis, lite skönhet, fler värdiga, vackra upplevelser. Ta chansen att få en gammal skruttgubbe att ändra uppfattning om den här världsmetropolen. Ni har till fredag på er att höra av er. Sedan lovar jag att gå dit och ta bilder som publiceras här eller i min blogg på sporten. De tre bästa tipsen belönas med exklusiva förhandsexemplar på min kommande bok, som kommer den 1 september.
