Vissa av oss tror att kärleken är ett främmande språk, ett land dit vi inte kan resa. Vissa av oss får aldrig nog. Vi klättrar på väggarna. Vi löper som bränder undan allting som vill oss väl. Vi ser klor på händer som bara vill röra vid oss, som förr när vi satt uppe länge runt flaskorna och såg solen rulla ut över himlen som en pärla.
Vi sköter vår vardag så gott vi kan. Vi sätter upp tvättid, ser på tv, lyssnar på radio. Vi är fortfarande många som är rädda för mörkret, som travar runt kvarteret när sömnen, kärleken eller skrattet inte vill komma. Vi är som ni. Vissa av oss är rätt kassa på livet. Det sjunger en sång vi inte tycker om. Vi repar ändå mod. Vi sörjer men vi vet inte riktigt vad eller varför. Vi bär våra nederlag som medaljer.
Jag ville inte dö men jag ville inte leva. Vart hamnar man då? I limbo. I ingenstans. I en paus mellan himmel och helvete. Det är ingen dålig plats eftersom man kan vila ut där, samla krafter, be en bön kanske, resa bort, skriva det där brevet, be om förlåtelse för all sorg man orsakat.
Ljusa händer lyfte mig ur limbo och tillbaka in i världen. Det går! Jag lovar att det går...

Stockholm är vackert för en lantis på besök. Djurgårdsbåtarna tuffar ut på det azurblå vattnet och parken är stark och stolt i sin grönska. Fåglarna sjunger. En medmänniska ler bakom sina solglasögon. Från mitt rum ser jag kyrktornen och gränderna, de gamla hustaken som var en kuliss för Strindberg och Hjalmar Söderberg, för Edith Södergran och de andra som gick runt här de också, med sina vardagar, sina planer inför en framtid som nu är sot bakom oss.
Jag går vilse med flit i Stockholm och ser Eric Gadd dricka en kaffe och är på väg att gå fram och säga "Hej Eric Gadd" fast vi aldrig träffats men solen gör märkliga saker med människor så jag skyller på solen när jag står på Östermalmstorg och kisar mot himlen som är skummande vit av allt ljus och mobilen piper till och det är Jonna som skickar en bild på Milo som är så lik sin mamma att man blir helt svag i knäna och jag tappar nästan andan av saknad så jag sätter mig ner på en bänk och bara stirrar på detta älskade barn som för ett år sedan blev till i ett provrör på Universitetssjukhuset i Linköping och aldrig kunde jag då drömma om att vara så fullständigt utlämnad till denna skrikande, tappra lilla kärlekssoldat som spricker upp i kärlek och glädje varje gång han ser mig.

Aldrig trodde jag han skulle hitta de där igenvuxna vägarna rakt in till mitt hjärta som jag trodde grott igen för alltid, och aldrig trodde jag att jag skulle behöva bli så rädd för allting igen, för att flyga, för våldet, för cancer, för bilar, för trafik-olyckor. Aldrig trodde jag att mitt liv skulle se på mig med vackra ögon från sagans värld, från Milos egna lilla värld och jag trodde väl aldrig att jag skulle få se en dröm ta form och att jag skulle stå där över honom på kvällen, som ett sandkorn av ett sandkorn, och röra vid honom, höra honom andas, se honom vända sig från rygg till mage, och ropa glatt till Jonna som om han vunnit Nobels fredspris.
Det är inte sant att jag inte trodde. Jag trodde visst. Jag visste bara inte om det.
Vi lär oss ödmjukhet och tacksamhet medan vi lever. Vi blir aldrig färdiga. Vi kommer alltid staplande i mörkret som förvirrade barn. Men vi gör vad vi kan. Mer kan ingen kräva av en människa.