Drömyrket nummer ett för östgötarna är varken programledare, läkare, frisör eller dansbandssångare, utan författare. Antingen är folk i Östergötland fullständigt galna eller också har de fattat något som resten av Sverige missat.
Hemingway uttryckte med viss emfas att man inte kan vara både gentleman och författare på samma gång. Det ligger i en del i det. Det är ett rätt hänsynslöst och ensamt arbete. Skrivandet omges ännu av myter och vanföreställningar. Det enda man med säkerhet kan slå fast är att människor som berusade gapar högt på nätterna om den stora romanen de jobbar på aldrig kommer skriva den.
Att sitta på vegetariska restauranger i slängkappa och målade naglar och dricka rödvin i låga prisklasser gör dig inte automatiskt till en god författare.
Livet är på insidan. Det är där allt av värde händer. En författare bör ganska snart komma till insikt om att hennes sociala liv är av underordnad betydelse. En annan villfarelse är att inspiration är något som drabbar en, som en sorts god blixt från Gud som slår ner i skallen på oss som skriver böcker. Inspiration är i stället som en gruva man ideligen måste gräva i för att den inte ska slamma igen. Det enda sättet att få och förtjäna inspiration är genom att tålmodigt och disciplinerat sätta sig vid skrivbordet och faktiskt arbeta.
Jag har skrivit och gett ut elva böcker. Jag älskar dem allihop. De betyder allt för mig. Efter min familj och min nykterhet är mina böcker det allra bästa jag lyckats få till i den här världen.
Jag går upp klockan 08.00, matar och leker med Milo. Katterna får också mat. Sedan dricker jag själv kaffe. Under förmiddagen skriver jag när Milo somnat. Den enda halvtimman jag kan (och vill) skriva när han är vaken är mellan 12.30 och 13.00 när det är "Drömmarnas trädgård" på teven.
Känns allt tomt i skallen och blinkar markören som ett hån försöker jag jobba upp den där ådran, den där igengrodda stigen, genom att rensa den fri från allt sådant som stör: internet, mejl, mobil, spontana besök, utdragna luncher. Allting som inkräktar på arbetet får vika undan. När Milo vaknar tar skrivandet paus. Tricket är inte att skrivasjuttio sidor om dagen utan att fortfarande dagen efter tycka att det är kul, att stanna på rätt ställe. Det är som att träna på gym. Går man dit och bränner ut sig fullständigt är risken stor att man aldrig går dit igen. Men så länge jag håller skrivandets stig ren från allt oviktigt vet jag att glöden inte falnat till morgondagen.
För varje bok man ger ut finns det tre stycken som aldrig når bokdiskarna. Just nu är jag inne på fjärde versionen av romanen som kommer ut i höst. Mina möten med förlaget blir allt svettigare. Luften inne i mötesrummet blir direkt tung att andas. Jag bläddrar igenom manushögen som är min blivande roman. Den är proppfull av anteckningar från min lektör. Det är bockar i kanten, hela stycken som ska strykas eller flyttas, andra stycken som ska hackas sönder och finfördelas på annan plats i boken, felstavningar, rena tyckanden och en hel del kapitelförskjutningar.
Jag suckar tungt. Jag vet ju att allt det där är för att göra boken så bra som möjligt. Men man får allt skaffa sig en sorts stryktålig känslighet när man arbetar med redigeringen av en roman.
Jag älskar det här yrket för det tar mig till tusen olika världar. Litteraturen är den enda nyckel man behöver när man är ledsen eller är ensam. Man är inte ensam längre. Någon annan går före. Samtidigt är det inte ett märkvärdigare yrke än något annat.
En författare som är något att ha är som folk är mest, bara kanske en aning mer känslig, vek, mottaglig. Det är ingen förtjänst eller något att skryta med. Men det är något att använda i sina böcker.
