"Det är lättare att vara gay än att vara kristen i dagens samhälle", sa Maria Drakenby i SvD häromdagen.
Modigt sagt. Maria är själv lesbisk och aktiv i Missionskyrkan, alltså borde hon veta vad hon talar om. Pride har förvandlats från en gerillarörelse av förtryckta och förtalade partisaner till ett monster med gratisfester och urvattnade slogans. Fortfarande osar småstäderna av plågsam ignorans och fördomsfulla attacker mot homosexuella. Småstadens enkelspåriga konformism är skoningslös mot alla former av individuella uttryck.
Pride känns dock som en sorts modern variant av Vattenfestivalen. Hade jag varit en bög i Gnosjö hade jag sett på Stockholm som en sorts ointaglig borg och PRIDE som ett uttryck för redan upplysta och medvetet upplysta storstadsbor.
Det finns något ytterst självbelåtet över Pride. Hur är det möjligt att ideligen hävda sitt utanförskap när man är en del av eliten? Hur kan man envisas med att sparka av sig snön från Landet Utanför, när man sedan länge suttit snäll och foglig i etablissemangets värme?
Det finns inte ett nyhetsinslag, inte en ledare, inte en tidning, inte en blogg, inte ett twitterinlägg, inte en enda plats dit Pride inte når. Varenda vrå i hela Sverige är upplyst.
Och med all rätt. Vi har nått så långt vi kan komma. Stockholm är efter Amsterdam världens gayvänligaste stad. Hur är det med övriga Sverige? Är det inte dags att sätta Pride på turnerande hjul och slå upp sina tält i Örnsköldsvik, Nässjö, Motala och Hörby?
Frågan nu är också om Pride alltjämt är en plattform för de utstötta och avkastade? Har folkligheten blivit ett gift? Kan en ung, förvirrad bög eller flata i småstaden solidarisera sig med Pride eller blir de dansande läderuniformerna på sina bussflak endast ännu ett hån, som om sex är det enda som frigörelsen handlar om?
En människas egentliga frigörelse är alltid andlig, aldrig kroppslig. En människas frihet kommer alltid inifrån.
Tillbaka till Maria Drakenby. Jag citerade nämligen henne inte fullständigt överst i denna krönika. Hon har ett tillägg.
Så här sa hon:
- Det är lättare att vara gay än kristen, åtminstone i Stockholm...
Det där tillägget är intressant. Stockholm ses allmänt som väldigt tillåtande och tolerant. Det är så också. Till viss del. När det gäller människors offentliga uttryck för sin tro på Gud är det uppenbart att många vet väldigt lite, backar undan, slungar sina fördomar som yxor omkring sig.
Det är lätt att som troende bli sedd på som en reaktionär bakåtsträvare med förlegad syn på allting. Dessa fördomar sliter vi med dagligen. Jag får gå rätt långt för att förklara att min tro genomsyras av kärleksbudskapet och ingenting annat.
En klok man har sagt:
"Vi måste bli medvetna om att det är något stort att vara människa. Det banala i att bara driva omkring gör henne inte rättvisa. Det måste åter stå klart att vi måste ställa högre anspråk på att vara människa."
Göran Greider? Strindberg? Gandhi?
Nej, Påven Benedictus XVI. Fördomarna om honom i det här landet är fler än någon orkar räkna.
När är Stockholm och Sverige redo för ett religiöst Pride? När ska alla vi troende komma ut ur våra garderober och stå för vår tro och allt gott den gör med oss? När ska ni andra, humanister, ateister och agnostiker, alla ni annars så saligt upplysta och korrekta människor ägna några timmar åt att vädra ut era fördomar om oss som tror på Gud?
