Jag blev aldrig partiledare, och lika bra det.
Det är som när Lundell sjunger om att han ville döpa sin son till "Glädje". Han får det inte, och sjunger "Vad ska den här världen med den"?
Dessutom, helt ärligt, hade jag blivit en usel politiker.
Nu ser jag i stället på det här märkliga landet enbart som skribent i stället. Det är inte det sämsta.
Jag försöker vara trogen mina ideal, vem jag är, varifrån jag kommer. Men jag försöker också vara lyhörd mot de grundläggande förändringar i mitt tänkande som kommit av att ha blivit nykter och förlorat två för tidigt födda barn. Även vår kärlekskamp att få levande barn har förändrat mig som människa i grunden och jag vore inte mänsklig om jag inte lät det förändra mig.
Det är inte alldeles enkelt att förändras, att ta in på nya vägar. Det bjuder emot. Men när man i sitt liv upplever att det mesta av det man haft teorier om helt enkelt inte håller, då måste man våga stå för, inte bara för den man är, utan också för den man blivit. Många blir förskräckta. Jag också ibland. Men jag litar på att mitt hjärta viskar rätta vägar till mig. Jag litar på hjärtat. Jag tror gott om den varma, röda gamla pumpen.
Det saknas hjärta i svensk politik. Det saknas människor som vågar tro på annat än siffror, skatter, jobb och lönsamma avdrag. Det mesta i livet handlar INTE om siffror. Det mesta i livet handlar om kärlek, omtanke, värme, vardag, relationer, familj, kultur. Ingen politiker, från höger till vänster, pratar om detta. Juholt försökte men åkte ut med huvudet före. Vi vill inte ha politiker som visar sig mänskliga.
Vi vill ha strama, viktiga människor som ser på oss med sorgsna hundögon och vi vill att han ska älska Magnus Uggla och möjligen, på sin höjd, då och då läsa en deckare eller två.
Till och med kungahuset är mer rebelliskt än varenda politiker, från höger till vänster. Minns att prins Daniel tog med Victoria för att se Joakim Thåström för något år sedan. Mona Sahlin har god musiksmak men henne gjorde ju gubbarna i Socialdemokratin sig snabbt av med.
Jag drömde en gång om att just en poet skulle kunna bli politiker. Jag trodde faktiskt vi hade nått så långt att man inte behövde ha kokat värdelöst kaffe i partiets ungdomsförbund sedan 1981 för att få en chans. Det var naturligtvis helt fel av mig. Dessutom valde jag då det parti i borgerligheten som säger sig värna om de svaga, om familjerna, om de utsatta. Men är det sant?
Jag älskar att läsa insändarsidan i Expressen. Det är ett öra mot marken. Det är ett av få forum för så kallat vanliga människor att kanske göra sin röst hörd. I går tisdag skrev Leif Nyström så här angående den avreglerade apoteksmarknaden: "Jag vill inte ha öppet längre. Jag vill ha min medicin. Det spelar ingen roll hur öppet det är om medicinen oftast är slut. Jag kan inte fatta att ett kristet parti kan göra så här."
Den sista meningen är särskilt drabbande. Han har ju rätt. Jag tror tyvärr också det är därför som KD dansar längs 4-procent-gränsen. Vi ser för lite av den här varsamma innerligheten. KD skulle kunna bli Sveriges första parti med hjärtat som partisymbol. Ett stort, varmt, bultande hjärta, frikopplat från borgerligheten, för alla som insett att vi inte klarar oss ensamma i det här livet, i den här världen.
Jag är glad att min politiska karriär blev kort. KD är nog lika glada. Frågan är vem som förlorat och tjänat på att det blivit som det har blivit.
